Rapport

Jag tänkte jag skulle avlägga rapport på hur det gått med temperamentet. Det där med "Grips ni av vrede, så synda inte." Det har gått riktigt bra, faktiskt. Med gravidhormoner i kroppen har jag svårt att låta bli den irriterade rösten helt och hållet, men jag har blivit bra på att stoppa mig själv och tänka om. Jag har inte blivit överstyr arg sen jag bestämde mig. Jag klarar inte av att stanna mig Innan jag blir arg, men jag uppmärksammar genast att oj, nu blev jag arg, och så stannar jag och är tyst tills jag kommit på hur jag ska lösa det hela utan att skälla. Och det har gått. Jag har kommit på andra sätt att nå barnen. Som sagt, irriterad blir jag och säger med inte glad röst att "så där får man inte göra." Men inte mer än så. Jag ser det som ett stort framsteg.

Det verkar som att Guds löften är sanna även denna gång (nu syftar jag på Ether 12:27 som jag skrev om i förra inlägget på ämnet). Ett litet, litet steg på vägen att övervinna svaghet. Prisad vare Herren. =)

Tre råd om familjen

David Bednars tal på senaste konferensen är ett av favoriterna. För er som missat det kommer här lite reklam och en länk som man fiffigt kan klicka på och läsa talet direkt. =)

Han baserar talet på ett råd en biskop får i Läran och Förbunden 93:50 angående sin familj: "flitigare och mer sysselsatta hemma och alltid ber". De tre råd han sedan ger är att vi ska uttrycka kärlek och visa den, bära vårt vittnesbörd och leva det samt vara mer konsekventa.

För alla som lever i familjer är dessa tre råd och allt han säger däremellan av största vikt. Han säger att den som säger att han älskar sin familj, men inte visar det, är en hycklare. Han säger att vi som familjer blir välsignade för att vi är konsekventa i våra försök att följa uppmaningarna angående familjen, trots att den enskilda hemaftonen känns stökig. Om ni missade lördagmorgonens session så läs talet. Om ni såg talet, läs det igen. =)

More Diligent and Concerned at Home - David Bednar, apostel.

Med änglars tunga

Hustrur, hur är det med den otyglade tungan i er mun, med makten att göra gott eller ont genom era ord? Hur är det möjligt att en sådan förtjusande röst som av gudomlig natur är så änglalik, så nära slöjan, så instinktivt mjuk och nedärvt vänlig, även kan vara så skarp, så bitande, så frätande och otyglad? En kvinnas ord kan vara skarpare än någon dolk som nånsin smitts, och de kan driva människor som de älskar bakom en barriär som är tjockare än de kunde föreställa sig möjlig innan ordväxlingen. Systrar, det finns inte rum i er storslagna ande för frätande eller aggressiva uttryck av något slag, inklusive skvaller, förtal eller spydiga kommentarer. Låt det aldrig kunna sägas om vårt hem, vår församling eller vårt grannskap att ”en sådan eld är tungan, en värld av ondska [som brinner] bland våra lemmar”.

...

Jag älskar det som äldste Orson F Whitney en gång sade: ”Evangeliets anda är optimistisk, den litar på Gud och ser livet från den ljusa sidan. En motsatt eller pessimistisk anda bryter ner människan och drar dem bort från Gud, ser livet från den mörka sidan, knorrar, klagar och vill inte lyda.” Vi bör leva efter Frälsarens uppmaning: ”Var vid gott mod.” (Det verkar faktiskt som om vi bryter mot det budet oftare än nästan något annat!) Tala hoppfulla ord. Tala uppmuntrande ord, även om er själva. Försök att inte klaga och jämra er hela tiden. Som någon en gång sade: ”Även under civilisationens guldålder fanns det utan tvivel någon som klagade på att var för gult.”

Jag har ofta tänkt på att Nephi kanske föredrog att bindas med rep och bli slagen med en käpp mot att vara tvungen att lyssna till Laman och Lemuels ständiga knorrande. Han sade säkert åtminstone vid ett tillfälle: ”Slå mig igen. Jag kan fortfarande höra er.” Ja, livet har sina problem och ja, det finns negativa saker vi måste gå igenom, men var snälla och anamma en av äldste Hollands levnadsregler — ingen motgång är så hemsk att den inte blir värre om man klagar.

Jeffrey R. Holland

Vrede

Det är ingen hemlighet att jag är en person med temperament. Jag blir lätt glad, lätt arg. Jag tänder till och sen lägger det sig ganska fort. Det är heller ingen hemlighet att jag anser vissa sidor av mitt temperament som en av mina största svagheter. Åren är många när jag kämpat för att dämpa det, utan större framgång. Ibland har jag gått för långt över gränsen i hur arg jag blivit (på framförallt barnen) och detta har lett till en mer framgånsrik omvändelseprocess än andra, mer loja försök. Men jag trillar alltid dit igen.

Nu tänkte jag en gång för alla ändra på detta. =) Jag kände under generalkonferensen som var för några veckor sedan att det var dags för en ordentlig förändring, som man ju känner varje generalkonferens. Sen i förra veckan fick jag ett utbrott på min dotter som var så långt utanför gränsen för vad som kan tyckas acceptabelt att jag nu verkligen, verkligen vill ta reda på om Herren menar allvar i Ether 12:27. Kan han vända våra svagheter till styrkor? Jag ber och ber att han ska hjälpa mig överkomma min svaghet, men kanske räcker inte bönen. Min kompis föreslog anger manegmentböcker. Jag bestämde mig för att börja med skrifterna.

Så här följer en lista på skriftställen om vrede. Kanske finns det någon mer därute som har temperament, kanske finns det någon som inte alltid lyckas tygla sin tunga. I vilket fall ville jag formulera det hela för mig själv.

Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. (Matt 12:36)
En människa ska vara snar att höra, sen att tala och sen till vrede. Ty en mans vrede åstadkommer inte det som är rätt inför Gud. (Jakobs brev 1:19-20)
Där orden är många uteblir inte synd, vis är den som styr sina läppar. (Ord. 10:19)

Och sist det skrifställe som fastnade bäst av allihop:
Grips ni av vrede, så synda inte. (Efes. 4:26)

Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att den blir till glädje för dem som hör på. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag. Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var istället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er. (Efes. 4:29-32)

Grips ni av vrede så synda inte. Det måste ju betyda att det inte är en synd att gripas av vrede, utan synden vilar i hur vi hanterar vreden. Anger manegement. Förmågan att säga stopp, backa och tänka efter innan vi talar i vrede. Att den som talar och handlar i vrede förlorar den helige Andens sällskap är heller ingen hemlighet, men ack en så bra påminnelse. Det gäller alltså att lyckas lyssna till Anden i den stunden när vi står inför valet agera på vår vrede eller låta den rinna av och istället fyllas av barmhärtighet gentemot den som vi först blir arga på. Vi vill ju trots allt mötas av barmhärtighet av Gud, och ska vi få det, måste vi vara barmhärtiga, inte arga, på dem som gör fel mot (eller bara upprör) oss.

Nu återstår att läsa Hollands "Med änglars tunga." Och så ja, att genomföra själva förändringen.

Fråga mig gärna om en vecka hur det gått. =)

Hurra!

Konferensnumret av Liahona kom idag!! Som vi har väntat. Det första jag gjorde var att kolla igenom ämnena, det är något jag tycker är roligt. Jag vill se vilka ämnen som återkommer oftast för att få en uppfattning om vad som var mest betonat den här gången. Till min stora förvåning (och lätt besvikelse) fanns orden moderskap, föräldraskap eller barn inte med. Och jag som har en sådan trotsig son. Jaja. Jag får hitta svaren någonannstans helt enkelt. Familj fanns åtminstone med och vi ska inte tala om tempel. Den hade näst mest sidhänvisningar. Årets vinnare var Tro, igen. =) På delad andra plats tempel och tjänande, på tredje plats Jesus Kristus. Tro, tempel, tjänande, Jesus Kristus. Okej, men då har vi koll.

Det andra jag gjorde var att läsa Uchtdorfs tal från prästadömssessionen som min man sa var så bra. Det var det. Jag ska helt klart anamma Nehemjas ord: Vi håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Så om jag inte svarar i telefon eller på msn, om jag verkar upptagen, så är det för att jag är upptagen emd ett stort arbete och inte kan komma. =)

Jag är också glad att jag nu fått den officella översättningen på Monsons redan legendariska uttalande (citerat här bredvid). Jag ögnade mina favorittal och log mot dem, som när man återser gamla vänner. Den här tidningen kommer läsas frammöver.

Vilka tal läste ni först?

Citat ur Julie Becks tal

Mothers who know are leaders. In equal partnership with their husbands, they lead a great and eternal organization. These mothers plan for the future of their organization. They plan for missions, temple marriages, and education. They plan for prayer, scripture study, and family home evening. Mothers who know build children into future leaders and are the primary examples of what leaders look like. They do not abandon their plan by succumbing to social pressure and worldly models of parenting. These wise mothers who know are selective about their own activities and involvement to conserve their limited strength in order to maximize their influence where it matters most.
ur Mothers who Know

Hon formulerar det så bra. Vi har begränsad kraft, och den måste läggas på det som faktiskt är viktigast. Men eftersom egentid behövs för att orka blir det att vi går en balansgång och den balansgången är minst sagt klurig. Kanske för att mina krafter är mer begränsade nuförtiden än de var förr, men ändå är det svårt. Vad ska försakas och vad inte? Hur mycket får drömmar kosta och hur välartade blir barnen mina tillkortakommanden till trots?

Dagens CS Lewis

"I sometimes wonder whether all pleasures are not substitutes for joy."
- CS Lewis

Lektion i tolerans?

Barnen och jag sitter vid köksbordet och äter frukost. Från ingenstans, helt oplanerat, säger jag: Får jag fråga en sak? Har alla människor två ögon? JA! ropar barnen och leken fortsätter. Har alla människor bruna ögon? Nej, det finns faktiskt de som har blå och så. Har alla människor brunt hår? Har alla människor rosa tunga? En del frågor var tokiga (Mamma, alla människor har en näsa!) och andra lite intressantare. Pratar alla människor svenska? Barnen fick räkna upp alla språk de kunde (svenska, engelska, franska och thai) och jag berättade hur många språk det finns. Tror alla människor på Gud? Nej, det vet min dotter att de inte gör. Tror alla människor som tror på Gud, på samma Gud?

Denna fråga svarade barnen fel på. De visste inte att det fanns andra religioner. Vi pratade länge om att vi tror på Guden som heter vår himelske Fader men andra tror på en gud som heter Allah, Shiva och Buddha. Sen finns det de som tror på vår himmelske Fader och Jesus men som inte tror att Joseph Smith var profet. Barnen var helt med: alla människor är olika, men ändå precis samma. Vi tycker om alla människor.

Det där med att fråga om alla människor har samma hudfärg hoppade jag helt över. Jag tyckte inte det behövdes, barnen var med på noterna ändå. Men när jag hade rundat av diskussionen om religioner sa min dotter: Alla människor är inte samma i ansiktet. En del är bruna och så. Då frågade jag vilka vi kände som var bruna. Barnen räknade intressant upp barn på dagis av många olika folkgrupper och sist av allt Audrey förstås, deras fröken (en snygg kille från Afrika). Sen kom vi in på vad de brukar göra med Audrey och barnen började sjunga afrikanska sånger och dansa och lära mig hur de brukar göra. De var toksöta.

Jag var lite fascinerad. Mina barn har inga som helst fördomar mot människor som inte ser ut som de gör. Jag kände mig så tacksam för det. Jag vet inte var det beror på, men något gott finns det kanske med att bo så här i betongen i en förort där det bor människor från hela världen.

Det här med religioner kändes jättebra att ta upp eftersom min dotter pratar så mycket om kyrkan på dagis. Hon vet att de flesta andra inte tror på Gud, men nu vet hon att en del tror på andra gudar och det kanske var på tiden. Sen att hon inte kunde sluta skratta åt att det finns de som tror på en gud som har åtta armar är okej. Hon är bara fem. =)

Ett efterlängtat dop

Igår döptes min mammas kära väninna som hon känt sen över 30 år. Vi bodde grannar från det att min storebror var bebis tills jag var ett par år gammal. Mamma och hon har hängt ihop i vått och torrt och efter många turer och många hinder, så beslutade hon nu att döpas och igår ägde dopet rum.

Det var overkligt och fantanstiskt. Anden var så stark att vi kunde ta på den, kändes det som. Och min mors väninna strålade som en brud. Först bar hon mammas tempelklänning och sedan efter dopet hade hon på sig en tjusig dräkt. Hon var överlycklig och det var vi med!

Jag är tacksam för min mors exempel, som varit hennes vän under alla år, bjudit med henne på Hjälpföreningen och sådant ibland, men aldrig prackat på henne evangeliet. Bara lyssnat och funnits där.

Tänkte bara dela med er den dikt som jag skrev till henne.

Aldrig mer ensam
klädd i vit, ren skrud
träder du ner i dopet
och ingår förbund med Gud

Aldrig mer ensam
när du valt att följa
Honom som är vägen och livet
och som sorg och synd kan bortskölja

Alltid sällskap av Hans Ande
att trösta och leda dig till gott
hjälpa och undervisa dig
att leva efter den tro du fått

Att döpas är bara början
det är det bästa beslutet
att gå den väg som Han oss visat
genom förbundet som nu är slutet

Längs den nya vägen
går ingen ensam mer
utan hand i hand med Herren
utmed stigen där mirakel sker.

Lärdom ur Narnia

Min man och jag såg filmen Prins Caspian igårkväll som vi inte sett tidigare. Trots att jag läst CS Lewis teologiska böcker så har jag inte läst Narnia-böckerna, bara Häxan och Lejonet. Igår var därför premiär - jag visste inte vad som skulle hända.

Jag älskar boken Häxan och Lejonet och filmatiseringen är bra. Häxan och Lejonet handlar om försoningen, om Kristi offer och och den jublande känsla av glädje som den skänker oss. Förlåtelsens under liksom uppståndelsens gåva beskrivs så fantastiskt väl för barn i denna allegori.

På filmen Prins Capsian hade jag inga sådana förväntningar, att det skulle finnas kristna anspelningar på samma sätt. Men det gjorde det, till min stora förtjusning.

Medan Häxan och Lejonet handlar om omvändelsens princip och möjlighet, om valet att välja Kristus som sin Frälsare, så handlar Prins Caspian (iaf filmen, kan inte svara för nåt mer) om livet som följer när man väl valt. Eftersom det var längesen jag valde sida, så tilltalade berättelsen mig. Ett av syskonen, Peter, förstår inte varför ett annat har så lätt att tro, ifrågasätter varför hon fått "se" och "veta" medan han själv måste leva på "hennes vittnessbörd". I detta att han också vill se och ha bevis, kommer frestelsen att vända sig till den andra sidan (Häxan, Satan) för hjälp. Samtidigt går Peter igenom en personlig kris där det finns stolthet och frustration inblandat. Jag var fascinerad. Det är nämligen så svårt att hålla ut till änden. Jag förstod honom.

Det är som Alma säger: Om ni känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så frågar jag er, har ni denna känsla nu? En gång fick dessa barn vara med om att Aslan räddade dem, men nu långt senare, tvivlar de på att han kan rädda dem igen, ifrågasätter att han kommer att komma, tar åt sig äran för gågna segrar själva. Igenkänningsfaktorn var stor.

Flickan som har "sett" och har lätt att tro är Lucy såklart, men hon vågar inte riktigt tro när de andra tvivlar så hårt. När hon väl möter Aslan frågar han varför det skulle betyda något för henne vad de andra trodde, när hon själv hade sett. Lucy frågar vad som hade hänt om hon inte blivit osäker på grund av de andras tvivel, vad som hänt om hon kommit tidigare. Så vanliga frågor.

Jag tyckte filmen var bra framförallt eftersom den gestaltade kristendom och den vanligaste problematiken för en kristen lärjunge som försöker "hålla ut intill änden". Kampen mellan gott och ont tar nämligen inte slut (tyvärr!) bara för att man en gång valt sida.

Sen är ju han som spelar Peter dessutom snygg, trots att han är så liten. =)

Hemmet är som himlen, del3

Hämtat från LoF 109, invigningsbönen av Kirtland tempel.

Templet är en plats där:
- Människosonen kan uppenbara sig för sitt folk
- alla inträden och hälsningar kan se i Herrens namn
- Hans heliga närvaro ständigt kan vara
- alla människor som träder över tröskeln kan känna Herrens kraft och känna sig tvugna att erkänna att han har helgat det och att det är hans hus
- alla som tilber Gud kan bli undervisade om visdomsord ur de bästa böcker
- dina tjänare skall kunna gå ut från detta hus beväpnade med din kraft och att ditt namn må vara över dem och din härlighet runtomkring dem och att dina änglar får befallning om dem
- tjänarna kan i sanning bära mycket stora och härliga budskap från denna plats

Och listan kan bli lång.

Templet är ett hus för:
- bön
- fasta
- tro
- lärdom
- härlighet
- ordning

Jag vill inte dra denna liknelse för långt, oroa er inte. Men jag tänker att templet trots allt är Guds hus, vår himmelske Faders boning (den vi känner till, den i himlen vet vi inte lika mycket om) och han är vår förebild. Vi vill sätta våra liv efter hans mönster. Vi ingår inte heliga förbund i våra hem, men våra hem kan ändå vara invigda åt Herren. Våra hem kan ha många, många av dessa attribut som Joseph Smith här tillskriver templet.

Hemmet kan absolut vara ett hus för bön, fasta, tro, lärdom, härlighet och ordning. Det kan vara ett hus där Kristus uppenbarar sig i det lilla: genom svar på böner, genom skrifterna, genom tjänande. När vi kommer hem och talar med varandra hemma gör vi det i respekt. Hans Andes närvaro kan vara där alltid. Människor som besöker våra hem kan känna att där finns en särskild stämning. När vi tillber Gud i våra hem kan vi bli undervisade och lära oss tillsammans.

Och visst är det så att våra barn kan vara beskyddade när de lämnar hemmet för skolan (eller mission!) genom familjebönens kraft. Som vi läser i 2 Nephi: Över varje Sions boning skall vara ett värn.

Nu har jag startat tankeprocessen. Nu kan man läsa vidare lite varstans tror jag och lära sig mer, se fler paralleller. Men det svåra är att praktisera det hela, tycker jag. Självklart gör vi mycket rätt, men en del vanor är svåra att förändra. Ändå trorjag att det är bara genom att praktisera, genom erfarenhet, som vi helt kan förstå kraften som finns i ett hem där Anden trivs.

Hemmet är som himlen, del2

Vad jag kom på att jag ville studera för att lära mig mer om mitt hem som en helig plats, var templet. Jag har helt enkelt läst om templet i skrifterna och funderat på hur jag kan applicera det som står på mitt hem.

En av de händelser som kom till mig, är när Kristus rensar templet ett par dagar före sin död.

"De kom till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han tillät inte att man bar på något över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: Är det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Mark 11:15-17)

"Sedan gick Jesus in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. Han sade till dem: Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Lukas 19:45-46)

Är våra hem ett bönens hus? Eller är de ibland ett rövarnäste? Jag menar inte att vi säljer och köper eller växlar pengar. Men gör vi sådant hemma som gör att Guds Ande inte kan trivas där, och att det därför behöver "rensas"?

Visst behöver vi rensa ut och städa våra hem för att både vi och Anden ska trivas där, hålla snyggt och ordning, men hur ofta rensar vi ut hemma andligt? Omvärderar vilka teveprogram vi ser på, på vad sätt vi talar, hur vi fördelar vår tid? Om Kristus besöke oss, skulle han tycka att vårt hem behövde rensas? Håller vi det heligt, som är heligt?

Här kan jag citera John Bytheway, orkar ni det? Det blir lite långt kanske. Jag kör i vind. =)

"Imagine pulling a TV or VCR into the chapel and showing a tape of the sitcom Friends. Imagine how we would grimace at the sexual innuendos. Imagine how we would wince at the Lord's name being taken in vain. We would consider it terribly inappropriate to watch a show like that in the chapel. But the definition we just read from the Bible Dictionary states the the home is a more sacred place than the stake centre (...). In fact, the only place that can compare to the sacredness of the home is the temple. I don't even want to think about viewing a sitcome like Friends in the temple. The idea alone makes my skin crawl." (When times are tough, s. 68-69)

Jag säger inte att vi måste sluta se på Vänner. Jag säger bara att jag tror att jag behöver göra en vårstädning av mitt hem, både andligt och timligt, så att säga. Jag tror det finns mer att lära av Jesu exempel än vi först trodde. Templet rensades - våra hem kan behöva samma behandling för att komma på rätt kurs igen. Ett bönens hus innebär inte bara ett hus där man ber, som jag ser det, utan även ett hus där böner kan besvaras. Och hur ska Gud kunna svara på våra böner om vi är på en plats där vi inte kan vara mottagliga?

Ps. Vill bara säga att man får skratta hemma, massor. Så ingen tror att allt det här handlar om att vara allvarlig jämt. =)

Hemmet är som himlen, del1

Elder Stevenson höll ett tal som heter "Sacred homes, Sacred temples," på aprilkonferensen där han pratade om det som står i kyrkans Bible Dictionary, att "bara hemmet är likvärdigt templet i helighet." För att skingra alla tvivel ni har om att det kan vara så, låt mig belysa några saker. Först sen kan vi gå vidare.

Det är hemma som vi utvecklas. Visst är det i templet och i kyrkan som vi ingår förbund, får kunskap och "växer upp i Herren," men det är hemma som dessa principer praktiseras. Dessutom är det hemma, med familjen - syskon, föräldrar, make - som vi stöts och blöts, lär oss att älska, lär oss osjälviskhet, lär oss se andra, förfina oss och slipa bort alla ojämna kanter. Hemmet är livets skola och livet är Herrens prövotid. Det är i hemmet den sanna undervisningen sker, det vi lär oss i kyrkan ska vara en hjälp till den undervisning som redan sker i hemmet.

Inte övertygad än?

Hemmet är där jag har flest andliga upplevelse. Självklart känner jag Anden i templet och lär mig allt möjligt där, visst får jag maningar på kyrkans möten och under stavs- och generalkonferenser. Men det är fortfarande hemma som de flesta andliga erfarenheter äger rum.

När jag står på knä i innerlig, tårfylld bön är jag hemma. När jag läser skrifterna och får undervisning är jag hemma. Det är hemma som min man utövar prästadömet genom att välsigna sjuka barn, ge mig vägledning eller tröst. Det är hemma, när jag är stilla och tyst som jag hör Herren tala till mig. Det är hemma som mina barn säger saker som får mig att inse hur Gud ser på mig, hur han är min Far precis som jag är mor åt mina små. Det är hemma, sena kvällar när barnen sover, som jag och min man kan komma att tala om Gud och bygga upp varandra i förtroliga samtal.

Hemmet kan vara lika heligt som templet. Imorgon ska jag skriva om hur vi gör det. Inte för att jag vet svaret, utan för att jag studerar det och försöker lära mig.

För tänk om hemmet faktiskt var en helig plats på så vis att vi automatiskt förändrade vårt tal och språk när vi kom dit, för att där finns en påtaglig stämning av den Helige Anden. Hur många andliga erfarenheter skulle vi få då, och hur skulle det påverka våra barn?

Två bra tal

Vill bara tipsa om mina två favorittal på ämnet moderskap. Ni som är med i Boråsbokklubben (som numera håller till i Kungsbacka och har bytt namn från Hönsgården till Substitutet) kan sprida ordet om ni tycker de passar på ämnet.

Jag vet att många av oss minns talen väl, men de är värda att läsas om.

Julie B Beck - Mothers Who Know (2007)

M Russel Ballard - Daughters of God (2008)

Jag har ju till och med samma namn på min blog som Julie har på sitt tal, kom jag på... =)

Förklaring

Jag läste Jakob kapitel 2-3 imorse. I början av kapitel 2 (läs gärna vers 1-9) fann jag förklaringen på varför det finns prästadömsmöten på stavsnivå och global nivå, möten när någon satt att leda oss talar till bara män.

Jag vart lite fnissig.

Dagens CS Lewis

CS Lewis sa:

Christianity, if false, is of no importance, and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.

Så ofta vi ser detta i religioner idag, och framförallt inom kristendomen som i väst har förvanskats ganska rejält på sina håll.

Shadowlands

För er som inte redan vet det så är Shadowlands - filmen om CS Lewis liv - min favoritfilm. Jag kan hela filmen utantill, men så kallas jag också för the Queen of Quotes (iaf av min bästa vän).

Det finns mycket citerbart, men här kommer min favorit ur filmen. Kontext: Den Lewis älskar är sjuk och börjar bli bättre.

Friend: I know how hard you have been praying. And now, God is answering your prayer.

Lewis: That is not why I pray. I pray because I can’t help myself. I pray because I am helpless, I pray… because the need flows out of me all the time, waking and sleeping. It doesn’t change God, it changes me.

Så ofta är våra liv sådana. Vi tror att vi ber för att få det vi vill ha, vi tror att vi ber för att Gud ska se vår desperation och göra oss till viljes. I själva verket ber vi för att förändras, förädlas till den som Gud vill att vi ska bli. Vi ber för att vi tror.

Vackert ur Andra Nephi

Bara några guldkorn jag läst under veckan...

"Därför skall ni med fröjd ösa vatten ur frälsningens källa." 2 Ne 22:3

"Se de skall korsfästa honom, och sedan han legat i en gravkammare i tre dagars tid skall han uppstå med läkedom i sina vingar, och alla de som tror på hans namn skall bli frälsta i Guds rike." 2 Ne 25:13 (halva)

"Och så sant Herren Gud lever som förde Israel ut ur Egyptens land och gav Mose makt att hela nationerna sedan de blivit bitna av de giftiga ormarna, om de blickade upp mot ormen som han lyfte upp framför dem, och även gav honom makt att slå på klippan så att vatten kom fram, ja, jag säger er att liksom allt detta är sant, och så sant Herren Gud lever, finns det inget annat namn givet under himlen utom denne Jesus Kristus, om vilken jag har talat, varigenom människan kan bli frälst." 2 Ne 25:20

"Ty vi arbetar flitigt med att skriva för att förmå våra barn, och likaså våra bröder, att tro på Kristus och att förlikas med Gud. Ty vi vet att det är genom nåd vi är frälsta, sedan vi har gjort allt vi kan göra." 2 Ne 25:23

"Och vi talar om Kristus, vi gläds i Kristus, vi predikar om Kristus, vi profeterar om Kristus, och vi skriver i enlighet med båra profetior så att våra barn skall kunna veta till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder." 2 Ne 25:26

"Och se, jag säger er att den rätta vägen är att tro på Kristus och inte förneka honom. Och Kristus är Israels Helige varför ni måste böja er inför honom och tillbe honom av all er förmåga, allt ert förstånd och all er styrka samt av hela er själ. Och om ni gör detta skall ni på intet sätt drivas ut." 2 Ne 25:29

"Därför har Herren Gud givit befallning att alla människor ska ha kärlek, vilken kärlek är kristlig kärlek. Och om de inte har denna kärlek så är de ingenting." 2 Ne 26:30

Älskar

Min dotter skulle berätta hur mycket hon älskar mig. Hon ville vara säker på att jag förstod att hon älskade mig mest.

"Mamma, jag älskar dig mer än Jesus gör!"

"Oj, det var mycket!" svarade jag och tänkte att det gör hon nog inte, men det var rart.

Sen tänkte hon efter. Hon kände sig inte helt nöjd.

"Mamma, jag älskar dig mer än mormor gör!" Nu såg hon nöjd ut.

Hon kunde inte komma på någon som kan älska mer, än en mamma. Det känns som ett gott betyg.

Hemaftonsglädje

I måndags hade vi en skön hemafton.

Ett tag har jag känt att våra barn får höra för många förmaningar. Visserligen för att de ofta är trotsiga och bråkiga som små barn är, men ändå. Visst leker vi och så på hemafton, men lektionerna blir ibland pekpinnar. Självklart vill vi lära barnen berättelserna ur skrifterna och vad som är rätt och fel, men på nåt vänster så kände jag att vi behövde en hemafton som bara skulle skapa en stämning i barnens hjärtan av att vi älskar varandra i vår familj och därför vill vi vara tillsammans och vara snälla mot varandra. Dessutom hade jag saknat barnen nåt förfärligt när de var på dagis under dagen.

Så på väg hem från dagis handlade vi kokos. Detta var stort. Vi skulle nämligen göra kokosbollar när vi kom hem. Kokosbollar.

Det skulle vara en överaskning för pappa. Bara vi visste. En var fick man smaka när de var färdigrullade, sen fick de vila i kylen. Jag slog på stort och rullade köttbullar á la julafton till middag och barnen var på gott humör.

Pappa kom hem. Vår pojk utbrister: kokosbollar!! Det var hans sätt att förmedla överraskningen.

Efter middagen dukade vi av, sjöng inledningssången och jag tog fram barnens djurmemory. Detta var lektionen: Gud har skapat alla djur. Vi ägnade ca 90 sekunder åt detta. Sen spelade vi memory och åt kokosbollar tills fatet var tomt. Vi skrattade.

Ibland är det viktigast att bara vara. Föreläsa gör föräldrar ändå.

Den enkla lösningen

Jag har kommit fram till att livet vore mycket enklare om jag var galen. Om jag helt enkelt tappade förståndet. Inte var vid mina sinnens fulla bruk.

Kanske att jag då inte skulle behöva vara så stark hela tiden. Kanske gjorde det inget om jag bröt ihop och faktiskt inte reste mig igen. Om jag var galen skulle jag inte behöva räkna ut vad som är bäst för alla. Jag skulle slippa försöka väga ihop alla komponenter om och om och om igen och försöka komma på vad som gör flest personer mest lyckliga och sen begrunda vad som är Guds vilja.

Ibland blir jag trött. Ibland, bara ibland, tänker jag att det skulle vara skönt om jag var galen. Om jag slapp stå till svars för saker, slapp ta konsekvenser, slapp välja rätt och veta vad som är rätt.

Ibland tror jag att jag kommer tappa förståndet av att behöva förhålla mig till livet, aldrig kunna stå på behaglig neutral mark. Men jag gör aldrig det. Jag borstar av mig och reser mig och börjar om. Och börjar om.

Jag vill ju göra rätt. Jag vill överlämna min fria vilja till Herren, vill vara ödmjuk, följsam och läraktig. Men det hade varit lättare om det bara fanns en väg att gå, och inte miljoners miljarder alternativ.

Eftersom jag inte är galen får jag fortsätta som jag gör. I tro och tålamod.

Att tro

Att tro är att inte tvivla, inte oroa sig, inte misströsta. Att tro är att ha tålamod. Att tro är att gå i mörker, trygg trots att framtiden är okänd. Att tro är att vila i förvissning om att någon annan står vid rodret. För människor (kvinnor?) med kontrollbehov kan det vara jättesvårt. Men man måste släppa taget. Min dotter kan bli stressad ibland när det inte blir som hon vill och hon inte kan eller inte vill lita på att det jag säger faktiskt är det som är bäst för henne. Och jag är likadan. När jag står vid ett sådant vägval, att jag måste släppa taget om min verklighet och bara "bli stilla och besinna att Gud är Gud" (Psaltaren 46:11), brukar jag sjunga för mig själv, om och om igen, tills lugnet infinner sig.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandringsstig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara,"
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tyst och stilla,
blott vid dina löften Herre kär,
ej min tro och en den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand,
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Barabbas

Som barn tyckte jag illa om Barabbas. Det var den där oborstade, hemska rövaren och mördaren som de hetsade människorna på Pilatus borggård ville frige istället för Jesus. Honom hade jag inte mycket till övers för som barn. Hur kunde de välja en mördare istället för Guds Son?

I mina sena tonår läste jag sedan boken Barabbas, av nobelpristagaren Pär Lagerkvist. Från första stycket satt jag som klistrad. Jag började förstå vidden av liknelsen, började förstå undervisningen som fanns i historien om Barabbas. Låt mig citera de första styckena.

Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok.
Det var en karl på omkring trettio år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, håret svart. Ögonbrynen var också svarta, ögonen låg för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann in i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.
Han hade följt folkhopen genom gatorna ända från pretoriet, lite efter de andra, och när den utmattade rabbin sjunkit ihop under sitt kors hade han stannat och blivit stående ett slag för att inte hinna fram dit där korset låg, och så hade de tagit den där Simon istället och tvingat honom att bära det. Det fanns inte många män i skaran, utom de romerska soldaterna, förstås, det var mest kvinnor som följde den dödsdömde och så en skock barnungar som alltid var med när någon fördes ut att korsfästas genom deras gata, som tog det som en förströelse. Men de tröttnade snart och återvände till sina lekar sedan de kastat en blick på mannan som gick efter de andra och som hade ett långt ärr neråt ena kinden.
Nu stod han här uppe på galgbacken och såg på denne som hängde på det mittersta korset och kunde inte slita sina ögon från honom. Egentligen hade han inte alls velat gå med hit opp, för allting här var orent, fullt av besmittelse, och om man beträdde denna osaliga och mäktiga plats så blev säkerligen någonting av en kvar där och man kunde tvingas tillbaka dit igen och då för att aldrig lämna den mer. Skallar och ben låg kringspridda överallt och nerfallna, halvt förmultnade kors som inte kunde brukas längre men som ändå inte fördes bort, för att ingen ville röra vid någonting här. Varför stod han här? Han kände ju inte denne man, hade ingenting med honom att skaffa. Vad hade han på Golgata att göra, han som var frikänd?

Resten av boken gestaltar hur Barabbas på avstånd bevittnar uppståndelsen, hur han känner sig bunden till denne man som dött i hans ställe, och hur han inte får samvetsfrid förrän han många år senare själv blir korsfäst i Rom av Nero efter den stora branden. Då först då känner han att han betalat tillbaka sin skuld.

Liknelsen är tydlig.

Den oskyldige blev dömd, den skyldige blev frigiven. Oskyldigt blod utgjöts för att rädda den skyldige, för att den skyldige skulle slippa plågan som den oskylige tog på sig för hans skull. Men inte bara för Barabbas skull - son av far som det betyder - utan för allas skull som någonsin använt sig av försoningen.

Det var mig Kristus befriade. Det var mig de tog av bojorna på. Det var jag som stod på borggården förvånad över hur folket valt, och såg hur den renaste och godaste av män blev dödad i mitt ställe. Det är jag som är Barabbas. Du och jag. Det försöker jag minnas på långfredagen. Och jag är mer tacksam än jag kan uttrycka.

Jag vill betala av min skuld genom att kanske inte dö för Kristus, men däremot leva för honom. Som Kung Benjamin lär oss, "geldenärer är vi och förblir", men nog kan vi visa vår tacksamhet på många sätt.

Missad skärtorsdag

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg igår om skärtorsdagens händelser, men jag låg däckad i feber och otrevligheter. Så kan det gå. Hoppas ni har en härlig påsk!

Ett nytt bud

I Johannes kapitel 13 vers 34 står det: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra, ja så som jag har älskat er, skall ni älska varandra.

Jag har funderat på detta skriftställe i en månad nu. För en månad sen hade vi hemafton om sakramentet. Vi övade på att sitta vördnadsfullt medan pappa låtsades dela ut sakramentet, vi övade på att viska så det inte hördes och vi pratade om när Jesus delade ut sakramentet och vad han sa då. Vår dotter (och vår son också i den mån han kan) har nu memorerat detta skriftställe om kärlek, för det var det vi berättade att Jesus sa när han gav sakramentet. (Vi tog med det här med att minnas honom också, om någon blir orolig.)

Vad är det då som bekymrar mig? "Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra..." På vad sätt är detta ett nytt bud? Budet att älska Gud och vår nästa har funnits sen Moselagen (och det sades säkert nån gång före det med :P), så hur kunde Kristus säga att det var ett nytt bud?

Jag har kommit fram till ett svar. Det som är nytt är tillägget: "som jag har älskat er, skall ni älska varandra." Tidigare i historien fanns inte Jesu Kristi exempel. Då var budet att älska Gud av allt sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Med Kristus kom detta förtydligande. Så som han har älskat oss, ska vi älska varandra.

Han väntar till denna sista kväll innan han säger det. När de sett hur han osjälviskt tjänat i tre år, när han tvättat deras fötter säger han det. Det är så vi ska älska. Det är det nya budet. Följ mitt exempel, är det han säger här.

Varför? Svaret kommer i versen efter: "Om ni har kärlek till varandra skall alla förstå att ni är mina lärjungar."

Det var en ledare i kyrkan som sa att vi kan mäta hur mycket någon följer Kristus på hur den personen behandlar andra. Jag ryser vid tanken på att människor skulle se hur jag uppträder och tänka att om det är sådan man är när man är kristen, vill jag inte vara det. Det är ett stort ansvar att alltid vara ett exempel.

Jag älskar mina barn. Jag säger det till dem jämt. Jag älskar mina barn på ett sätt som jag inte älskar någon annan, och min villkorslösa kärlek till dem är nog den renaste jag hyser, även om jag älskar Kristus, min man, mina föräldrar lika mycket eller kanske mer, så är ändå den till barnen mest speciell. Men då kommer frågan: älskar jag dem så som Jesus älskade sina lärjungar? Lever jag efter det nya budet?

Tyvärr inte. Jag blir ofta trött på deras bråk, ofta tappar jag tålamodet. Det hade inte Frälsaren gjort. Så just nu frågar jag mig själv ofta: älskar jag alla människor? Gör jag det lever jag efter det gamla budet. Älskar jag på samma vis som Kristus gjorde? För gör jag det, så lever jag även efter det nya budet, och alla kan då se vems lärjunge jag är.

Detta har hänt

Idag är det tisdag. Det betyder att det bra är ett par dagar kvar till långfredag och sedan påskdagen. Vad som händer under de dagarna vet de flesta och det tänkte jag återkomma till, men låt mig berätta vad som redan hänt.

Jesus föddes i Betlehem, en mirakulös jungfrufödsel, änglarna sjöng om honom och kungar besökte honom.

Han fostrades av goda föräldrar som undervisade honom precis som han undervisade dem, när han valde att stanna i templet för att vara hos sin Fader.

Han utvalde lärjungar, apostlar, bland de enklaste av män, och predikade att vi ska likna samarien som hjälpte en främling av ett annat folk. Han lärde att kärlek är det främsta budet. Han botade sjuka, han gav hungriga mat, han befriade synderskan från dem som ville stena henne, blinda gav han synen åter, de utsötta åt han middag med. Han stillade stormen och gick på vattnet. All ära gav Han Fadern.

Förra veckan, veckan före påskveckan, var han i Betania eftersom Lasaros dött. När Maria och Marta berättade vad som hänt grät han. Han visste att döden är tillfällig, han visste att han skulle uppväcka Lasaros, men ändå grät han, för att han kände kärlek till systrarna, kände medlidande med dem i den sorg de haft sen Lasaros dog.

Han uppväckte Lasaros från de döda.

En kvinna smorde hans fötter med dyr olja och torkade bort det med sitt hår.

Länge hade han undvikit Jerusalem på grund av prästerna, men när påsken kom, reste han dit. Han red in i staden och hyllades, välkomnades som en kung. Det fanns ingen i Jerusalem som inte hört talas om honom, som inte hört om hans under, och de ville alla se honom när han nu kom tillbaka, de trodde att han skulle befria dem från romarna. Bara fem dagar senare hade de avundsjuka, maktlystna prästerna fått sin vilja igenom. Pilatus såg sig tvingad att göra dem till viljes.

Jag tycker om att läsa i Johannes vad som hände innan Getsemane. Jag älskar berättelsen om Lasaros som föregår kapitel 13, påskmåltiden i dess mest utförliga version. Vad som gör Johannes evangelium unikt i påsktider är att vi kan läsa om vad Kristus undervisade apostlarna om under deras sista stund tillsammans. Mellan kapitel 13 och 17 kan vi läsa vad som sades under skärtorsdagen, vilka tröstens ord han gav dem, vilka löften de fick, vilka bud han poängterade. Läs det gärna, tillsammans med resten av berättelsen.

Simon Dewey: She Loved Him.

En minnesdag

Idag är det den 6 april. Idag skulle vi få ett tredje barn. Istället minns jag.


Under de mörkaste av dagar
blev ett ljus dem givet
oförstående, men tacksamma
gladde de sig över det nya livet

Mörkret dröjde envist kvar
men lidandet som kvinnan bebodde
fick minskat herradöme
tack vare det som nu grodde

Hopp, glädje och framtidstro var dess lön
ljuset fick starkare fäste
vädjandet förvandlades till tacksamhetsbön

En droppe blod
förtvivlat hoppet hänger kvar
tvenne droppar, trenne
skriet om räddning tilltar:
"kan Du inte se, hur mycket vi redan älskar henne?"

Förlamande sorg, cynism, likgiltighet
är dess smärtsamma skörd
förintad framtid dess innebörd

Änglar omringar den sjukes bädd
tröstande de klär henne i acceptansens skrud
hjärtat fylls till varje brädd
av den kärlek som bara kan komma från Gud.

14/1 2009

Andligt utmattad

Vilken helg! Jag hade tänkt skriva igår direkt efter sessionen, men jag var så utmattad, så där som man är när man varit i templet. Andligt utmattad. Ovanpå det hade jag gråtit så mycket att jag orkade ingenting.

Första talet på söndagmorgonens session var president Uchtdorf. Jag älskar honom! Jag har nu lärt mig att han alltid talar om den positiva drivkraft som finns i evangeliet, han talar aldrig gråtmilt, utan kraftfullt och med ett stort leende på läpparna hela talet igenom. Dessutom gestikulerar han med händerna som en annan sydeurope. Jag gillar det. =) När hans tal var slut sa jag till Rasmus att detta var det bästa talet den här sessionen! Ojoj. Så blev det inte, för det fortsatte i samma anda.

Under Uschtdorfs tal blev jag påmind om mycket. Alla små saker man gör fel som känns så onödiga när det rätta perspektivet kommer. Jag älskade att han talade om palmsöndagen, en kristen dag som vår kyrka ofta glömmer bort. Han sa att apostlarna och lärjungarna kanske trodde att detta var vändpunkten, att nu började folket förstå vem Kristus var, att han var Guds Son, att han var deras Messias. Bara fem dagar senare dödade de honom. Man vet nästan inte vad man ska säga.

Sen talade den nya aposteln och det är alltid stort. Hans ödmjukhet var imponerande, hans ande stor. Hans ord om de andra apostlarna rörde mig och jag kände Anden bekräfta att de verkligen är Guds män.

Steven Snow tyckte jag om. Han talade till mig. Han talade om förändringar. Jag har så svårt för förändringar! Hans ord hade jag behövt under förra året. Men även nu var det skönt att höra att missmod inte är av Gud, att det bara är att gå vidare i tro även när framtiden omkullkastas (gång på gång). Hans tal kommer läsas nästa gång det händer mig.

Barbara Thompson har jag alltid gillat och så även igår. Jag kände det skriande behovet som jag länge känt att vår familj måste tjäna andra och varandra mer. Ska försöka få in detta under denna påskvecka.

Sen kom Holland. Det var nu jag började gråta. Hans tal var vackert och känslosamt och han sa flera saker som jag aldrig hört förut! Jag tänkte wow, här får jag sitta vid en apostels fötter och höra hans undervisning. Vi är aldrig ensamma. Det var ett kraftfullt påskbudskap och jag insåg under talets gång att trots att jag är i slutet av andra Nephi i mina skriftstudier och precis klarat av jämför-Jesaja-kapitlen och har några av de bästa kapitlen i Mormons Bok framför mig, så måste jag denna vecka läsa evangelierna. Läsa passionsberättelsen med vad som känns helt nya ögon. Jag ser fram emot att berätta den för Lovis, som nu är tillräckligt stor för att få höra mer om vad som hände, få veta vilka till exempel Judas och Pilatus är. Jag skulle vilja ha en liten stund med skriferna med barnen varje kväll den här veckan, och inte bara hemafton. Varje dag hände något värt att tala om med barnen. Jag vill fira påsk på riktigt!

När Hollands tal var över tänkte jag skönt, nu behöver jag intr gråta mer. Då kommer Monson, fast besluten att bräda dem allihop! Jag grät som en gris hans tal igenom. Det är bara Monson som kommer på att berätta så fruktansvärda berättelser.

Men hans kraftfulla budskap var samma som många andras: be of good cheer. Den som har tro ska inte vara rädd för de svåra tider vi lever i. Dessutom sa han att missmod och cynism är fel. Kändes skönt att höra det svart på vitt. Jag vet det ju, men det är svårt att låta bli cynism när man försöker acceptera att livet kan vara förfärligt.

Vad tyckte ni om konferensen? Jag ser fram emot att se den sista sessionen också, då bland annat Bednar talade. Rasmus gav referat från prästadömssessionen och jag kan rekomendera alla systrar att läsa Uchtdorfs tal när det blir tillgängligt, eller be era män återberätta det. Vi hade en lång, god diskussion igårkväll efter alltsammans som var den perfekta avslutningen.

Jag älskar våra profeter.

Konferensen - lördagssessionerna

Vilken underbar konferens så här långt! Söndagmorgonens session ska vi se, Rasmus och jag, så fort vi lagt barnen. Men det finns att begrunda från de två sessioner som varit hittills.

För att nämna några saker, så har jag blivit påmind om:
- värdet av vördnad, något jag alltid kämpar med här hemma. Om mina barn ska uppleva hur det är att känna Anden måste Anden trivas hemma hos oss. Det är svårt att inte höja rösten åt trotsiga barn, men jag arbetar på det alltid.
- värdet av förbund och allt vi blivit lovade genom dem.
- att motgångar är något vi alla år igenom, men inte är något som ska hindra oss från att känna Guds kärlek, inte heller hindra oss från att tjäna varandra.
- att vi måste lära av det förflutna, ett ämne som jag alltid tycker om att studera.
- att inte bara tvivel, utan även missmod, distraction (störningar/förströelse) och brist på flit är motsatser till tro. Detta ska jag studera mer!
- att vi aldrig ska eller behöver klaga när hemska saker händer utan fråga: Vad kan jag lära mig?

Dessutom har jag lärt mig att offentliga böner ska hållas korta! Haha, vilken grej.

Men det bästa är de saker som den Helige Anden har undervisat mig om under tiden som jag lyssnat. Och det som kom till mig under sista talet (som handlade om bön) handlade just om vikten av att mina barn känner Anden, när jag plötsligt mindes en stark andlig upplevelse jag hade som barn, och jag funderade på hur gammal jag var då och hur gammal min dotter är.

Generalkonferensen, då när våra levande profeter talar till oss, är bland det bästa jag vet. De rustar mig inför det kommande halvåret på ett sätt som är unikt. Jag sitter som en svamp och suger åt mig och hittar tillbaka till det fokus som ofta är svårt att bibehålla. Jag är så tacksam för att jag får leva nu och lyssna till dessa goda män, och tacksam för tekniken som gör att jag både kan titta och lyssna på talen så många gånger som jag vill.

Vårens bästa helg!

Vårens bästa helg är konferenshelg! I veckor, kanske månader, har jag längtat efter konferensen. För er som vill se den hemma, klicka här.

Lyssna och njut. Jag kommer skriva snart igen. Just nu är jag upptagen med att lyssna på sessionerna tillsammans med barnen, och snart ska vi gå till kyrkan och titta på stora teven. Vi har skrivit ut pysselhäfte som min dotter bläddrar i hela tiden och vi är laddade!

Vi ses senare.

Välkomna

En längre tid har jag längtat efter denna blogg. En blogg där jag kan tala om min tro, berätta om insikter jag får när jag studerar Guds ord, dela med mig av goda citat, berätta om hemaftnas och tipsa om bra, kristna böcker.

Mina motiv är delvis själviska. Jag känner mig själv. När jag har något jag skriver på, ett projekt eller en blogg, dras mina tankar oftare till ämnet i fråga. Det är helt enkelt en fråga om perspektiv från min sida, att påminna mig själv om vad jag har i sikte. Jag gissar att denna blogg kommer uppdateras oftare än någon av mina andra.

Jag är kristen och medlem i kyrkan Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och vänder mig främst till andra med samma tro.

Länge har jag funderat på vad bloggen ska heta. Så sent som imorse vägde jag mellan "Våra mödrar visste" och "Mig skall intet fattas". Jag tycker om det senare för att det ger mig perspektiv på vad som är viktigt. Så länge som Herren är min herde behöver jag ingenting mer. Hans försoning och min tro på dess kraft kan åstadkomma allt. Min längtan efter jordiska ting är utan betydelse. Det är ett bra skriftställe.

Varför valde jag detta istället, hämtat ur Alma kapitel 57 i Mormons bok? För att jag är inte ensam längre. Mina beslut påverkar fler än mig. Hur jag väljer att hantera motgångar påverkar mina barn (och deras barn). Oavsett om jag lever efter min tro eller inte, så är jag hela dagarna ett exempel för mina barn. Och det finns ingenting jag önskar mer än att mina barn kan säga: Vi tvivlade aldrig på att vår mamma visste. Visst kan jag önska hellre att de gifter sig i templet och håller sina förbund, men det kan jag inte påverka. Jag kan bara göra mitt bästa för att de ska se glädjen i att leva rättfärdigt, så att de vet att jag vet - sen får de välja att göra samma eller inte.

Om jag kan lyfta någon på vägen, om mina ord kan välsigna en annan, så är det ljuvt. Som kristen är jag kallad att vittna om min Frälsare, och detta är mitt redskap.

Välkomna.