Konsekvensen av Guds kärlek

Jag hade en andlig upplevelse idag som jag vill dela med er.

Som barn var min favoritprimärsång Närhelst jag hör fåglars jublande sång. Den handlar om allt Gud har skapat åt oss och att vi är en del av hans skapelse. Den handlar om hans kärlek till oss och vår tacksamhet till honom för allt vi fått av honom - inte bara vackra blommor utan även vårt liv, vår kropp. Jag älskar fortfarande att sjunga den sången.

Idag lyssnade vi på en skiva med en grupp som heter Insideout som sjunger primärsånger på nya sätt. Det är en duktig acapellagrupp från Utah. Jag bakade bröd och barnen lekte runt mig. Jag var lycklig. Så kommer Närhelst jag hör fåglar, och trots att skivan är på engelska så sjunger jag med på svenska.

Så händer något. Efter andra versen kommer en till vers!! Alla ni som varit på mission i England och redan visste detta - bra för er - men jag hade aldrig aldrig hört den förut. Jag var helt chockad, finns det en vers till?? Kanske har gruppen skrivit den som ett tillägg, hursomhelst är den fantastisk. Denna sista vers binder ihop alltihop och ger den sista pusselbiten till budskapet.

Eftersom Gud älskar oss och har skänkt oss jorden och våra liv, så ska vi älska honom tillbaka. Guds kärlek till oss ska hjälpa oss att älska, och därmed följa, honom. Texten bragte tårar i mina ögon och den Helige Anden lägrade mitt hjärta och mitt hem. Tacksamhet räcker inte som konsekvens när vi skådar Guds skapelse, vi måste även välja att leva som han bjuder.

Här är tredje versen på engelska, sjung gärna de första två i huvdet först...

I'll give Him my life, in every deed

reflect His trust in me

I'll give Him my mind, in thought and word

be honest and faithful and free

I'll give Him my heart, by sharing His love

and serving gratefully

I'll try to become who He wants me to be

for I know Heavenly Father loves me.

Ni som känner mig kan få sången på mp3, om ni liksom jag vill lyssna och begrunda. Han gav oss vårt liv - detta är vad vi kan ge tillbaka. Jag tycker särskilt om frasen "reflect His trust in me." Han gav oss vår fria vilja och hoppas och litar på att vi ska använda den rätt.

Du är vad du äter

Jag såg ett program om tre britter med dåliga matvanor (inklusive för stor alkoholkonsumtion) och nergången livsstil som fick göra en livsomvälvande resa till norra Pakistan där de fick leva hos en familj bland ett nomadfolk i det kalla och karga landskapet i en hel månad. Där fick de äta ren, ekologisk kost (naturligtvis) och vara med och se hur mat framställs, bland annat hur djur som de lärt känna skulle slaktas och dessutom hjälpa till i foilkets samhälle. En av de unga kvinnorna fick hjälpa till på skolan och efter många års arbetslöshet och hopplöshet i England kände hon sig behövd och lycklig över att kunna betyda något för de små barnen. Hon kom hem och ville plötsligt göra något med sitt liv.

Vad alla tre deltagarna sa upprepade gånger, var att deras synsätt på mat förändrades liksom deras smaklökar. Deras sötsug försvann helt och nyttig mat som de aldrig skulle ätit annars, var plötsligt riktigt god.

Jag vill dra en andlig parallel. Jag tror vi alla har ett mentalt sötsug, ett sug efter en viss typ av underhållning eller liknande, ett andligt sockerberoende som kan vara svårt att bryta. Men nog måste samma gälla för vår ande som för vår kropp? Vi är vad vi äter. Det vi tar in i våra tankar och vår ande påverkar, och det som är nyttigt för vår ande, kanske inte smakar lika gott, tilltalar lika mycket, om vi vant vår ande vid en viss typ av föda.

Men i processen att helga sig, måste det ju ske en förändring. Och jag tror att våra andliga smaklökar också kan förändras. Efter en vistelse i templet till exempel känner jag inte alls samma önskan att slöse på teve osv. Ju mer vi matar vår ande med det som är gott och heligt, ju mindre kommer den längta efter den föda som inte är lika bra. När vi börjar avstå från det andliga sockret, kommer till slut suget avta, liksom att vår själ kommer hungra efter mer rättfärdighet ju mer vi matar den med det som hör Gud till.

Och som jag läste i the Holy Secret som jag nämnt tidigare: vi kommer inte känna oss hemma i himlen om vi inte levt ett liv i harmoni med det som väntar oss där.

Detta är vad jag funderar på i alla fall. Vilka grejer vill jag skära ner på (dator, teve, även böcker...) och vilka grejer vill jag ha mer av, eftersom det är den sortens föda som min ande behöver.

Mätta er med Kristi ord. För vi är vad vi äter.

"Heliggör er"

Liahona kom igår, äntligen. Jag älskade Uchtdorfs budskap, om de heliga i Kirtland och den fantastiska tid som det var andligt sett. 65 av kapitlen i Läran och förbunden tog emot i Kirtland och templets invigning beskrivs som en "pingsthögtid" när Anden utgjöts i rikligt mått. Men trots de många under som människorna fick se, var det många som hade svårt att hålla fast när de förfärliga förföljelserna tog vid lite senare. Uschdorfs budskap är: håll fast lite längre.

Uchtdorf citerar LoF 88:63. "Närma er mig och jag skall närma mig er, sök mig flitigt och ni skall finna mig." Vilket löfte! Jag såg dessa ord i nytt ljus igår.

Vi hör ofta att Jesus står på andra sidan dörren och väntar, det är vi som måste öppna för honom. Detta är sant, han är där och väntar, även när vi dragit oss undan. Han ger inte upp hoppet om oss. Men vad som sägs i detta skriftställe känns än större: när vi väl bestämmer oss för att göra något åt avståndet som blivit mellan oss och Gud, när vi väl närmar oss honom, då ska han närma sig oss! Effekten måste ju bli dubbel. Det är alltså därför jag ofta känner att förlåtelsen kommer för fort, att hans kärlek brinner i mig alltför snabbt efter det att jag bett honom att ta mig tillbaka efter en tid när jag tycker mig vara för upptagen av annat i livet.

(Här kan man sluta läsa om man vill, nu fördjupas tråden på annat håll, för den intresserade.)

Jag läste The holy secret häromveckan. Den handlar om att helga sig själv, att längta efter det som är heligt. Om vi inte väljer det som är heligt i denna värld, kommer vi nämligen inte kunna bo i Guds närhet. Varför skulle vi vilja leva på en helig plats med Gud i nästa liv om vi inte är särskilt intresserade av att leva rena, heliga liv i detta? menar författaren. Detta går hand i hand med de många uppmaningar som följer på det tidigare citerade skriftstället ur olivbladet, LoF kapitel 88.

Låt mig bara citera några av dessa uppmaningar som jag rannsakade igårkväll. De kändes som gjorda att basera mål på. Inte nyårslöften, utan mål - målsättningar att sträva mot för att låta själen genomgå en fas av förädling och helgelse. Allt ur 88, korta delar eller hela verser.

Närma er mig och jag skall närma mig er, sök mig flitigt och ni skall finna mig... (v63)
Och vad ni ber Fadern om i mitt namn som är lämpligt för er, skall bli er givet. (v.64)
Och om ni har blicken fäst endast på min ära skall hela er kropp vara fylld med ljus och det skall inte finnas något mörker i er... (v. 67)
Heliggör er därför så att ni har endast Gud i sinnet... (v. 68)
... Kasta bort era onyttiga tankar och ert överdrivna skratt långt bort från er. (v 69)
Den som söker mig tidigt skall finna mig och skall inte bli övergiven. (v. 83)
Förbli i den frihet varmed ni har gjorts fria.
Snärj er inte i synd
utan håll era händer rena tills Herren kommer. (v. 86)

Upphör därför med
allt ert lättsinniga tal,
med allt skratt,
med alla era vällustiga begär,
med allt ert högmod
och lättsinne,
och med alla era ogudaktiga gärningar. (v. 121)
Se till att ni älskar varandra.
Upphör att vara giriga.
Lär er att ge till varandra som evangeliet kräver. (v. 123)
Upphör att vara lata.
Upphör att vara orena.
Upphör att finna fel med varandra.
Upphör att sova längre än nödvändigt.
Gå till sängs tidigt så att ni inte blir trötta.
Stig upp tidigt så att era kroppar och era sinnen kan bli styrkta. (v 124)
Och framförallt: Klä i med kärlekens band, som med en mantel som är fullkomlighetens och fridens band. (v 125)
Be alltid tills jag kommer, så att ni inte tröttnar... (V 126).

När vi döptes blev vi rena och frigjorda från våra tidigare misstag. Genom nåden, priset som betalades för oss, blev vi fria och Herren uppmanar oss här att förbli i den frihet varmed vi gjorts fria. Vi ska heliggöra oss själva så att vi endast har Gud i sinnet. Och hur gör vi det? Jo, genom de uppmaningar som följer sedan, från vers 121 och frammåt.

Jag kunde lätt tillägga en personlig tillämpning eller kommentar till var och en av dessa uppmaningar. Kanske finns det fler som behöver hjälp att formulera exakt vad det är som behöver förändras eller förbättras, förädlas. Jag tyckte detta var ett bra ställe att börja.

Guds moder

På juldagen såg jag en italiensk film som heter "Den heliga familjen". Trots att bilden som visades kanske inte var precis som jag tror det var, tyckte jag mycket om den. Huvudpersonen var nog Josef, och offret som han fick göra för att hålla sig borta från sin hemstad och sitt arbete under hela den långa tid som gick innan Herodes hade dött och hotet mot Jesus var borta. I filmen älskade han både Maria och Jesus väldigt mycket, men hade stundtals sina tvivel på om Jesus verkligen var Guds son.

Vid ett tillfälle när det äkta paret pratar enskilt på kvällen, ger Josef sin fru en komplimang. Han säger: Om det är så att Gud har en mor, så skulle hon ha ditt ansikte.

Jag tyckte det var romantiskt och vackert sagt, men det tog någon vecka innan de lite större insikterna kom. Jag tänkte först att Josef är den enda man i världen som kan säga så till sin hustru, eftersom det var Maria som utvaldes, men jag har tänkt om lite grann.

Jesus var absolut inte vilket barn som helst, och Marias uppgift var en av de största någon människa blivit anförtrodd. Men älskar inte vår Fader även mina barn? Har han inte förhoppning om att även de ska bli gudar, medarvingar till Kristus själv? Är inte även det förtroende jag fått obegripligt stort?

Och kan då detsamma sägas om mig, som Josef sa om Maria, i denna fiktiva men tänkvärda replik? Om Gud hade en mor, om Guds älskade barn blev anförtrodda åt en jordisk kvinna, nämligen mig, hade hon då haft mitt ansikte? Hade hon haft mitt tonfall, mitt sätt att fostra i kärlek?

Jag är väldigt tacksam för Maria, för att vår himmelske Fader gett alla mödrar det högsta exemplet att följa.