Citat ur Julie Becks tal

Mothers who know are leaders. In equal partnership with their husbands, they lead a great and eternal organization. These mothers plan for the future of their organization. They plan for missions, temple marriages, and education. They plan for prayer, scripture study, and family home evening. Mothers who know build children into future leaders and are the primary examples of what leaders look like. They do not abandon their plan by succumbing to social pressure and worldly models of parenting. These wise mothers who know are selective about their own activities and involvement to conserve their limited strength in order to maximize their influence where it matters most.
ur Mothers who Know

Hon formulerar det så bra. Vi har begränsad kraft, och den måste läggas på det som faktiskt är viktigast. Men eftersom egentid behövs för att orka blir det att vi går en balansgång och den balansgången är minst sagt klurig. Kanske för att mina krafter är mer begränsade nuförtiden än de var förr, men ändå är det svårt. Vad ska försakas och vad inte? Hur mycket får drömmar kosta och hur välartade blir barnen mina tillkortakommanden till trots?

Dagens CS Lewis

"I sometimes wonder whether all pleasures are not substitutes for joy."
- CS Lewis

Lektion i tolerans?

Barnen och jag sitter vid köksbordet och äter frukost. Från ingenstans, helt oplanerat, säger jag: Får jag fråga en sak? Har alla människor två ögon? JA! ropar barnen och leken fortsätter. Har alla människor bruna ögon? Nej, det finns faktiskt de som har blå och så. Har alla människor brunt hår? Har alla människor rosa tunga? En del frågor var tokiga (Mamma, alla människor har en näsa!) och andra lite intressantare. Pratar alla människor svenska? Barnen fick räkna upp alla språk de kunde (svenska, engelska, franska och thai) och jag berättade hur många språk det finns. Tror alla människor på Gud? Nej, det vet min dotter att de inte gör. Tror alla människor som tror på Gud, på samma Gud?

Denna fråga svarade barnen fel på. De visste inte att det fanns andra religioner. Vi pratade länge om att vi tror på Guden som heter vår himelske Fader men andra tror på en gud som heter Allah, Shiva och Buddha. Sen finns det de som tror på vår himmelske Fader och Jesus men som inte tror att Joseph Smith var profet. Barnen var helt med: alla människor är olika, men ändå precis samma. Vi tycker om alla människor.

Det där med att fråga om alla människor har samma hudfärg hoppade jag helt över. Jag tyckte inte det behövdes, barnen var med på noterna ändå. Men när jag hade rundat av diskussionen om religioner sa min dotter: Alla människor är inte samma i ansiktet. En del är bruna och så. Då frågade jag vilka vi kände som var bruna. Barnen räknade intressant upp barn på dagis av många olika folkgrupper och sist av allt Audrey förstås, deras fröken (en snygg kille från Afrika). Sen kom vi in på vad de brukar göra med Audrey och barnen började sjunga afrikanska sånger och dansa och lära mig hur de brukar göra. De var toksöta.

Jag var lite fascinerad. Mina barn har inga som helst fördomar mot människor som inte ser ut som de gör. Jag kände mig så tacksam för det. Jag vet inte var det beror på, men något gott finns det kanske med att bo så här i betongen i en förort där det bor människor från hela världen.

Det här med religioner kändes jättebra att ta upp eftersom min dotter pratar så mycket om kyrkan på dagis. Hon vet att de flesta andra inte tror på Gud, men nu vet hon att en del tror på andra gudar och det kanske var på tiden. Sen att hon inte kunde sluta skratta åt att det finns de som tror på en gud som har åtta armar är okej. Hon är bara fem. =)

Ett efterlängtat dop

Igår döptes min mammas kära väninna som hon känt sen över 30 år. Vi bodde grannar från det att min storebror var bebis tills jag var ett par år gammal. Mamma och hon har hängt ihop i vått och torrt och efter många turer och många hinder, så beslutade hon nu att döpas och igår ägde dopet rum.

Det var overkligt och fantanstiskt. Anden var så stark att vi kunde ta på den, kändes det som. Och min mors väninna strålade som en brud. Först bar hon mammas tempelklänning och sedan efter dopet hade hon på sig en tjusig dräkt. Hon var överlycklig och det var vi med!

Jag är tacksam för min mors exempel, som varit hennes vän under alla år, bjudit med henne på Hjälpföreningen och sådant ibland, men aldrig prackat på henne evangeliet. Bara lyssnat och funnits där.

Tänkte bara dela med er den dikt som jag skrev till henne.

Aldrig mer ensam
klädd i vit, ren skrud
träder du ner i dopet
och ingår förbund med Gud

Aldrig mer ensam
när du valt att följa
Honom som är vägen och livet
och som sorg och synd kan bortskölja

Alltid sällskap av Hans Ande
att trösta och leda dig till gott
hjälpa och undervisa dig
att leva efter den tro du fått

Att döpas är bara början
det är det bästa beslutet
att gå den väg som Han oss visat
genom förbundet som nu är slutet

Längs den nya vägen
går ingen ensam mer
utan hand i hand med Herren
utmed stigen där mirakel sker.

Lärdom ur Narnia

Min man och jag såg filmen Prins Caspian igårkväll som vi inte sett tidigare. Trots att jag läst CS Lewis teologiska böcker så har jag inte läst Narnia-böckerna, bara Häxan och Lejonet. Igår var därför premiär - jag visste inte vad som skulle hända.

Jag älskar boken Häxan och Lejonet och filmatiseringen är bra. Häxan och Lejonet handlar om försoningen, om Kristi offer och och den jublande känsla av glädje som den skänker oss. Förlåtelsens under liksom uppståndelsens gåva beskrivs så fantastiskt väl för barn i denna allegori.

På filmen Prins Capsian hade jag inga sådana förväntningar, att det skulle finnas kristna anspelningar på samma sätt. Men det gjorde det, till min stora förtjusning.

Medan Häxan och Lejonet handlar om omvändelsens princip och möjlighet, om valet att välja Kristus som sin Frälsare, så handlar Prins Caspian (iaf filmen, kan inte svara för nåt mer) om livet som följer när man väl valt. Eftersom det var längesen jag valde sida, så tilltalade berättelsen mig. Ett av syskonen, Peter, förstår inte varför ett annat har så lätt att tro, ifrågasätter varför hon fått "se" och "veta" medan han själv måste leva på "hennes vittnessbörd". I detta att han också vill se och ha bevis, kommer frestelsen att vända sig till den andra sidan (Häxan, Satan) för hjälp. Samtidigt går Peter igenom en personlig kris där det finns stolthet och frustration inblandat. Jag var fascinerad. Det är nämligen så svårt att hålla ut till änden. Jag förstod honom.

Det är som Alma säger: Om ni känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så frågar jag er, har ni denna känsla nu? En gång fick dessa barn vara med om att Aslan räddade dem, men nu långt senare, tvivlar de på att han kan rädda dem igen, ifrågasätter att han kommer att komma, tar åt sig äran för gågna segrar själva. Igenkänningsfaktorn var stor.

Flickan som har "sett" och har lätt att tro är Lucy såklart, men hon vågar inte riktigt tro när de andra tvivlar så hårt. När hon väl möter Aslan frågar han varför det skulle betyda något för henne vad de andra trodde, när hon själv hade sett. Lucy frågar vad som hade hänt om hon inte blivit osäker på grund av de andras tvivel, vad som hänt om hon kommit tidigare. Så vanliga frågor.

Jag tyckte filmen var bra framförallt eftersom den gestaltade kristendom och den vanligaste problematiken för en kristen lärjunge som försöker "hålla ut intill änden". Kampen mellan gott och ont tar nämligen inte slut (tyvärr!) bara för att man en gång valt sida.

Sen är ju han som spelar Peter dessutom snygg, trots att han är så liten. =)

Hemmet är som himlen, del3

Hämtat från LoF 109, invigningsbönen av Kirtland tempel.

Templet är en plats där:
- Människosonen kan uppenbara sig för sitt folk
- alla inträden och hälsningar kan se i Herrens namn
- Hans heliga närvaro ständigt kan vara
- alla människor som träder över tröskeln kan känna Herrens kraft och känna sig tvugna att erkänna att han har helgat det och att det är hans hus
- alla som tilber Gud kan bli undervisade om visdomsord ur de bästa böcker
- dina tjänare skall kunna gå ut från detta hus beväpnade med din kraft och att ditt namn må vara över dem och din härlighet runtomkring dem och att dina änglar får befallning om dem
- tjänarna kan i sanning bära mycket stora och härliga budskap från denna plats

Och listan kan bli lång.

Templet är ett hus för:
- bön
- fasta
- tro
- lärdom
- härlighet
- ordning

Jag vill inte dra denna liknelse för långt, oroa er inte. Men jag tänker att templet trots allt är Guds hus, vår himmelske Faders boning (den vi känner till, den i himlen vet vi inte lika mycket om) och han är vår förebild. Vi vill sätta våra liv efter hans mönster. Vi ingår inte heliga förbund i våra hem, men våra hem kan ändå vara invigda åt Herren. Våra hem kan ha många, många av dessa attribut som Joseph Smith här tillskriver templet.

Hemmet kan absolut vara ett hus för bön, fasta, tro, lärdom, härlighet och ordning. Det kan vara ett hus där Kristus uppenbarar sig i det lilla: genom svar på böner, genom skrifterna, genom tjänande. När vi kommer hem och talar med varandra hemma gör vi det i respekt. Hans Andes närvaro kan vara där alltid. Människor som besöker våra hem kan känna att där finns en särskild stämning. När vi tillber Gud i våra hem kan vi bli undervisade och lära oss tillsammans.

Och visst är det så att våra barn kan vara beskyddade när de lämnar hemmet för skolan (eller mission!) genom familjebönens kraft. Som vi läser i 2 Nephi: Över varje Sions boning skall vara ett värn.

Nu har jag startat tankeprocessen. Nu kan man läsa vidare lite varstans tror jag och lära sig mer, se fler paralleller. Men det svåra är att praktisera det hela, tycker jag. Självklart gör vi mycket rätt, men en del vanor är svåra att förändra. Ändå trorjag att det är bara genom att praktisera, genom erfarenhet, som vi helt kan förstå kraften som finns i ett hem där Anden trivs.

Hemmet är som himlen, del2

Vad jag kom på att jag ville studera för att lära mig mer om mitt hem som en helig plats, var templet. Jag har helt enkelt läst om templet i skrifterna och funderat på hur jag kan applicera det som står på mitt hem.

En av de händelser som kom till mig, är när Kristus rensar templet ett par dagar före sin död.

"De kom till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han tillät inte att man bar på något över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: Är det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Mark 11:15-17)

"Sedan gick Jesus in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. Han sade till dem: Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Lukas 19:45-46)

Är våra hem ett bönens hus? Eller är de ibland ett rövarnäste? Jag menar inte att vi säljer och köper eller växlar pengar. Men gör vi sådant hemma som gör att Guds Ande inte kan trivas där, och att det därför behöver "rensas"?

Visst behöver vi rensa ut och städa våra hem för att både vi och Anden ska trivas där, hålla snyggt och ordning, men hur ofta rensar vi ut hemma andligt? Omvärderar vilka teveprogram vi ser på, på vad sätt vi talar, hur vi fördelar vår tid? Om Kristus besöke oss, skulle han tycka att vårt hem behövde rensas? Håller vi det heligt, som är heligt?

Här kan jag citera John Bytheway, orkar ni det? Det blir lite långt kanske. Jag kör i vind. =)

"Imagine pulling a TV or VCR into the chapel and showing a tape of the sitcom Friends. Imagine how we would grimace at the sexual innuendos. Imagine how we would wince at the Lord's name being taken in vain. We would consider it terribly inappropriate to watch a show like that in the chapel. But the definition we just read from the Bible Dictionary states the the home is a more sacred place than the stake centre (...). In fact, the only place that can compare to the sacredness of the home is the temple. I don't even want to think about viewing a sitcome like Friends in the temple. The idea alone makes my skin crawl." (When times are tough, s. 68-69)

Jag säger inte att vi måste sluta se på Vänner. Jag säger bara att jag tror att jag behöver göra en vårstädning av mitt hem, både andligt och timligt, så att säga. Jag tror det finns mer att lära av Jesu exempel än vi först trodde. Templet rensades - våra hem kan behöva samma behandling för att komma på rätt kurs igen. Ett bönens hus innebär inte bara ett hus där man ber, som jag ser det, utan även ett hus där böner kan besvaras. Och hur ska Gud kunna svara på våra böner om vi är på en plats där vi inte kan vara mottagliga?

Ps. Vill bara säga att man får skratta hemma, massor. Så ingen tror att allt det här handlar om att vara allvarlig jämt. =)

Hemmet är som himlen, del1

Elder Stevenson höll ett tal som heter "Sacred homes, Sacred temples," på aprilkonferensen där han pratade om det som står i kyrkans Bible Dictionary, att "bara hemmet är likvärdigt templet i helighet." För att skingra alla tvivel ni har om att det kan vara så, låt mig belysa några saker. Först sen kan vi gå vidare.

Det är hemma som vi utvecklas. Visst är det i templet och i kyrkan som vi ingår förbund, får kunskap och "växer upp i Herren," men det är hemma som dessa principer praktiseras. Dessutom är det hemma, med familjen - syskon, föräldrar, make - som vi stöts och blöts, lär oss att älska, lär oss osjälviskhet, lär oss se andra, förfina oss och slipa bort alla ojämna kanter. Hemmet är livets skola och livet är Herrens prövotid. Det är i hemmet den sanna undervisningen sker, det vi lär oss i kyrkan ska vara en hjälp till den undervisning som redan sker i hemmet.

Inte övertygad än?

Hemmet är där jag har flest andliga upplevelse. Självklart känner jag Anden i templet och lär mig allt möjligt där, visst får jag maningar på kyrkans möten och under stavs- och generalkonferenser. Men det är fortfarande hemma som de flesta andliga erfarenheter äger rum.

När jag står på knä i innerlig, tårfylld bön är jag hemma. När jag läser skrifterna och får undervisning är jag hemma. Det är hemma som min man utövar prästadömet genom att välsigna sjuka barn, ge mig vägledning eller tröst. Det är hemma, när jag är stilla och tyst som jag hör Herren tala till mig. Det är hemma som mina barn säger saker som får mig att inse hur Gud ser på mig, hur han är min Far precis som jag är mor åt mina små. Det är hemma, sena kvällar när barnen sover, som jag och min man kan komma att tala om Gud och bygga upp varandra i förtroliga samtal.

Hemmet kan vara lika heligt som templet. Imorgon ska jag skriva om hur vi gör det. Inte för att jag vet svaret, utan för att jag studerar det och försöker lära mig.

För tänk om hemmet faktiskt var en helig plats på så vis att vi automatiskt förändrade vårt tal och språk när vi kom dit, för att där finns en påtaglig stämning av den Helige Anden. Hur många andliga erfarenheter skulle vi få då, och hur skulle det påverka våra barn?

Två bra tal

Vill bara tipsa om mina två favorittal på ämnet moderskap. Ni som är med i Boråsbokklubben (som numera håller till i Kungsbacka och har bytt namn från Hönsgården till Substitutet) kan sprida ordet om ni tycker de passar på ämnet.

Jag vet att många av oss minns talen väl, men de är värda att läsas om.

Julie B Beck - Mothers Who Know (2007)

M Russel Ballard - Daughters of God (2008)

Jag har ju till och med samma namn på min blog som Julie har på sitt tal, kom jag på... =)

Förklaring

Jag läste Jakob kapitel 2-3 imorse. I början av kapitel 2 (läs gärna vers 1-9) fann jag förklaringen på varför det finns prästadömsmöten på stavsnivå och global nivå, möten när någon satt att leda oss talar till bara män.

Jag vart lite fnissig.

Dagens CS Lewis

CS Lewis sa:

Christianity, if false, is of no importance, and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.

Så ofta vi ser detta i religioner idag, och framförallt inom kristendomen som i väst har förvanskats ganska rejält på sina håll.

Shadowlands

För er som inte redan vet det så är Shadowlands - filmen om CS Lewis liv - min favoritfilm. Jag kan hela filmen utantill, men så kallas jag också för the Queen of Quotes (iaf av min bästa vän).

Det finns mycket citerbart, men här kommer min favorit ur filmen. Kontext: Den Lewis älskar är sjuk och börjar bli bättre.

Friend: I know how hard you have been praying. And now, God is answering your prayer.

Lewis: That is not why I pray. I pray because I can’t help myself. I pray because I am helpless, I pray… because the need flows out of me all the time, waking and sleeping. It doesn’t change God, it changes me.

Så ofta är våra liv sådana. Vi tror att vi ber för att få det vi vill ha, vi tror att vi ber för att Gud ska se vår desperation och göra oss till viljes. I själva verket ber vi för att förändras, förädlas till den som Gud vill att vi ska bli. Vi ber för att vi tror.