Ett efterlängtat dop

Igår döptes min mammas kära väninna som hon känt sen över 30 år. Vi bodde grannar från det att min storebror var bebis tills jag var ett par år gammal. Mamma och hon har hängt ihop i vått och torrt och efter många turer och många hinder, så beslutade hon nu att döpas och igår ägde dopet rum.

Det var overkligt och fantanstiskt. Anden var så stark att vi kunde ta på den, kändes det som. Och min mors väninna strålade som en brud. Först bar hon mammas tempelklänning och sedan efter dopet hade hon på sig en tjusig dräkt. Hon var överlycklig och det var vi med!

Jag är tacksam för min mors exempel, som varit hennes vän under alla år, bjudit med henne på Hjälpföreningen och sådant ibland, men aldrig prackat på henne evangeliet. Bara lyssnat och funnits där.

Tänkte bara dela med er den dikt som jag skrev till henne.

Aldrig mer ensam
klädd i vit, ren skrud
träder du ner i dopet
och ingår förbund med Gud

Aldrig mer ensam
när du valt att följa
Honom som är vägen och livet
och som sorg och synd kan bortskölja

Alltid sällskap av Hans Ande
att trösta och leda dig till gott
hjälpa och undervisa dig
att leva efter den tro du fått

Att döpas är bara början
det är det bästa beslutet
att gå den väg som Han oss visat
genom förbundet som nu är slutet

Längs den nya vägen
går ingen ensam mer
utan hand i hand med Herren
utmed stigen där mirakel sker.