Elder Stevenson höll ett tal som heter "Sacred homes, Sacred temples," på aprilkonferensen där han pratade om det som står i kyrkans Bible Dictionary, att "bara hemmet är likvärdigt templet i helighet." För att skingra alla tvivel ni har om att det kan vara så, låt mig belysa några saker. Först sen kan vi gå vidare.
Det är hemma som vi utvecklas. Visst är det i templet och i kyrkan som vi ingår förbund, får kunskap och "växer upp i Herren," men det är hemma som dessa principer praktiseras. Dessutom är det hemma, med familjen - syskon, föräldrar, make - som vi stöts och blöts, lär oss att älska, lär oss osjälviskhet, lär oss se andra, förfina oss och slipa bort alla ojämna kanter. Hemmet är livets skola och livet är Herrens prövotid. Det är i hemmet den sanna undervisningen sker, det vi lär oss i kyrkan ska vara en hjälp till den undervisning som redan sker i hemmet.
Inte övertygad än?
Hemmet är där jag har flest andliga upplevelse. Självklart känner jag Anden i templet och lär mig allt möjligt där, visst får jag maningar på kyrkans möten och under stavs- och generalkonferenser. Men det är fortfarande hemma som de flesta andliga erfarenheter äger rum.
När jag står på knä i innerlig, tårfylld bön är jag hemma. När jag läser skrifterna och får undervisning är jag hemma. Det är hemma som min man utövar prästadömet genom att välsigna sjuka barn, ge mig vägledning eller tröst. Det är hemma, när jag är stilla och tyst som jag hör Herren tala till mig. Det är hemma som mina barn säger saker som får mig att inse hur Gud ser på mig, hur han är min Far precis som jag är mor åt mina små. Det är hemma, sena kvällar när barnen sover, som jag och min man kan komma att tala om Gud och bygga upp varandra i förtroliga samtal.
Hemmet kan vara lika heligt som templet. Imorgon ska jag skriva om hur vi gör det. Inte för att jag vet svaret, utan för att jag studerar det och försöker lära mig.
Det är hemma som vi utvecklas. Visst är det i templet och i kyrkan som vi ingår förbund, får kunskap och "växer upp i Herren," men det är hemma som dessa principer praktiseras. Dessutom är det hemma, med familjen - syskon, föräldrar, make - som vi stöts och blöts, lär oss att älska, lär oss osjälviskhet, lär oss se andra, förfina oss och slipa bort alla ojämna kanter. Hemmet är livets skola och livet är Herrens prövotid. Det är i hemmet den sanna undervisningen sker, det vi lär oss i kyrkan ska vara en hjälp till den undervisning som redan sker i hemmet.
Inte övertygad än?
Hemmet är där jag har flest andliga upplevelse. Självklart känner jag Anden i templet och lär mig allt möjligt där, visst får jag maningar på kyrkans möten och under stavs- och generalkonferenser. Men det är fortfarande hemma som de flesta andliga erfarenheter äger rum.
När jag står på knä i innerlig, tårfylld bön är jag hemma. När jag läser skrifterna och får undervisning är jag hemma. Det är hemma som min man utövar prästadömet genom att välsigna sjuka barn, ge mig vägledning eller tröst. Det är hemma, när jag är stilla och tyst som jag hör Herren tala till mig. Det är hemma som mina barn säger saker som får mig att inse hur Gud ser på mig, hur han är min Far precis som jag är mor åt mina små. Det är hemma, sena kvällar när barnen sover, som jag och min man kan komma att tala om Gud och bygga upp varandra i förtroliga samtal.
Hemmet kan vara lika heligt som templet. Imorgon ska jag skriva om hur vi gör det. Inte för att jag vet svaret, utan för att jag studerar det och försöker lära mig.
För tänk om hemmet faktiskt var en helig plats på så vis att vi automatiskt förändrade vårt tal och språk när vi kom dit, för att där finns en påtaglig stämning av den Helige Anden. Hur många andliga erfarenheter skulle vi få då, och hur skulle det påverka våra barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar