Min man och jag såg filmen Prins Caspian igårkväll som vi inte sett tidigare. Trots att jag läst CS Lewis teologiska böcker så har jag inte läst Narnia-böckerna, bara Häxan och Lejonet. Igår var därför premiär - jag visste inte vad som skulle hända.
Jag älskar boken Häxan och Lejonet och filmatiseringen är bra. Häxan och Lejonet handlar om försoningen, om Kristi offer och och den jublande känsla av glädje som den skänker oss. Förlåtelsens under liksom uppståndelsens gåva beskrivs så fantastiskt väl för barn i denna allegori.
På filmen Prins Capsian hade jag inga sådana förväntningar, att det skulle finnas kristna anspelningar på samma sätt. Men det gjorde det, till min stora förtjusning.
Medan Häxan och Lejonet handlar om omvändelsens princip och möjlighet, om valet att välja Kristus som sin Frälsare, så handlar Prins Caspian (iaf filmen, kan inte svara för nåt mer) om livet som följer när man väl valt. Eftersom det var längesen jag valde sida, så tilltalade berättelsen mig. Ett av syskonen, Peter, förstår inte varför ett annat har så lätt att tro, ifrågasätter varför hon fått "se" och "veta" medan han själv måste leva på "hennes vittnessbörd". I detta att han också vill se och ha bevis, kommer frestelsen att vända sig till den andra sidan (Häxan, Satan) för hjälp. Samtidigt går Peter igenom en personlig kris där det finns stolthet och frustration inblandat. Jag var fascinerad. Det är nämligen så svårt att hålla ut till änden. Jag förstod honom.
Det är som Alma säger: Om ni känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så frågar jag er, har ni denna känsla nu? En gång fick dessa barn vara med om att Aslan räddade dem, men nu långt senare, tvivlar de på att han kan rädda dem igen, ifrågasätter att han kommer att komma, tar åt sig äran för gågna segrar själva. Igenkänningsfaktorn var stor.
Flickan som har "sett" och har lätt att tro är Lucy såklart, men hon vågar inte riktigt tro när de andra tvivlar så hårt. När hon väl möter Aslan frågar han varför det skulle betyda något för henne vad de andra trodde, när hon själv hade sett. Lucy frågar vad som hade hänt om hon inte blivit osäker på grund av de andras tvivel, vad som hänt om hon kommit tidigare. Så vanliga frågor.
Jag tyckte filmen var bra framförallt eftersom den gestaltade kristendom och den vanligaste problematiken för en kristen lärjunge som försöker "hålla ut intill änden". Kampen mellan gott och ont tar nämligen inte slut (tyvärr!) bara för att man en gång valt sida.
Sen är ju han som spelar Peter dessutom snygg, trots att han är så liten. =)
Jag älskar boken Häxan och Lejonet och filmatiseringen är bra. Häxan och Lejonet handlar om försoningen, om Kristi offer och och den jublande känsla av glädje som den skänker oss. Förlåtelsens under liksom uppståndelsens gåva beskrivs så fantastiskt väl för barn i denna allegori.
På filmen Prins Capsian hade jag inga sådana förväntningar, att det skulle finnas kristna anspelningar på samma sätt. Men det gjorde det, till min stora förtjusning.
Medan Häxan och Lejonet handlar om omvändelsens princip och möjlighet, om valet att välja Kristus som sin Frälsare, så handlar Prins Caspian (iaf filmen, kan inte svara för nåt mer) om livet som följer när man väl valt. Eftersom det var längesen jag valde sida, så tilltalade berättelsen mig. Ett av syskonen, Peter, förstår inte varför ett annat har så lätt att tro, ifrågasätter varför hon fått "se" och "veta" medan han själv måste leva på "hennes vittnessbörd". I detta att han också vill se och ha bevis, kommer frestelsen att vända sig till den andra sidan (Häxan, Satan) för hjälp. Samtidigt går Peter igenom en personlig kris där det finns stolthet och frustration inblandat. Jag var fascinerad. Det är nämligen så svårt att hålla ut till änden. Jag förstod honom.
Det är som Alma säger: Om ni känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så frågar jag er, har ni denna känsla nu? En gång fick dessa barn vara med om att Aslan räddade dem, men nu långt senare, tvivlar de på att han kan rädda dem igen, ifrågasätter att han kommer att komma, tar åt sig äran för gågna segrar själva. Igenkänningsfaktorn var stor.
Flickan som har "sett" och har lätt att tro är Lucy såklart, men hon vågar inte riktigt tro när de andra tvivlar så hårt. När hon väl möter Aslan frågar han varför det skulle betyda något för henne vad de andra trodde, när hon själv hade sett. Lucy frågar vad som hade hänt om hon inte blivit osäker på grund av de andras tvivel, vad som hänt om hon kommit tidigare. Så vanliga frågor.
Jag tyckte filmen var bra framförallt eftersom den gestaltade kristendom och den vanligaste problematiken för en kristen lärjunge som försöker "hålla ut intill änden". Kampen mellan gott och ont tar nämligen inte slut (tyvärr!) bara för att man en gång valt sida.
Sen är ju han som spelar Peter dessutom snygg, trots att han är så liten. =)
1 kommentar:
Va! Har du inte läst Narniaserien??!
(Jag har iofs, inte läst Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla böckerna som uppenbarligen är obligatoriska för att man ska få lämna flickstadiet och gifta sig eller vad det nu var du sade på Pia's möhippa en gång i tiden...:)
Jag har Narniaböckerna samlade i en stor bok och läste precis om hela rasket i början av året. Underbart! Jag kände mig faktiskt andligt uppbyggd och fick en del nya tankar och så när jag läste den. Den sista boken beskriver så härligt hur det skulle kunna vara i livet efter detta, när hela jorden är ny igen och kroppen perfekt.
Du får gärna låna min bok - den är illustrerad också.
Så kanske jag skall låna de teologiska Lewis böckerna av dig om du har dem, för jag är sugen på att läsa dem med.
Skicka en kommentar