Jag såg ett program om tre britter med dåliga matvanor (inklusive för stor alkoholkonsumtion) och nergången livsstil som fick göra en livsomvälvande resa till norra Pakistan där de fick leva hos en familj bland ett nomadfolk i det kalla och karga landskapet i en hel månad. Där fick de äta ren, ekologisk kost (naturligtvis) och vara med och se hur mat framställs, bland annat hur djur som de lärt känna skulle slaktas och dessutom hjälpa till i foilkets samhälle. En av de unga kvinnorna fick hjälpa till på skolan och efter många års arbetslöshet och hopplöshet i England kände hon sig behövd och lycklig över att kunna betyda något för de små barnen. Hon kom hem och ville plötsligt göra något med sitt liv.
Vad alla tre deltagarna sa upprepade gånger, var att deras synsätt på mat förändrades liksom deras smaklökar. Deras sötsug försvann helt och nyttig mat som de aldrig skulle ätit annars, var plötsligt riktigt god.
Jag vill dra en andlig parallel. Jag tror vi alla har ett mentalt sötsug, ett sug efter en viss typ av underhållning eller liknande, ett andligt sockerberoende som kan vara svårt att bryta. Men nog måste samma gälla för vår ande som för vår kropp? Vi är vad vi äter. Det vi tar in i våra tankar och vår ande påverkar, och det som är nyttigt för vår ande, kanske inte smakar lika gott, tilltalar lika mycket, om vi vant vår ande vid en viss typ av föda.
Men i processen att helga sig, måste det ju ske en förändring. Och jag tror att våra andliga smaklökar också kan förändras. Efter en vistelse i templet till exempel känner jag inte alls samma önskan att slöse på teve osv. Ju mer vi matar vår ande med det som är gott och heligt, ju mindre kommer den längta efter den föda som inte är lika bra. När vi börjar avstå från det andliga sockret, kommer till slut suget avta, liksom att vår själ kommer hungra efter mer rättfärdighet ju mer vi matar den med det som hör Gud till.
Och som jag läste i the Holy Secret som jag nämnt tidigare: vi kommer inte känna oss hemma i himlen om vi inte levt ett liv i harmoni med det som väntar oss där.
Detta är vad jag funderar på i alla fall. Vilka grejer vill jag skära ner på (dator, teve, även böcker...) och vilka grejer vill jag ha mer av, eftersom det är den sortens föda som min ande behöver.
Mätta er med Kristi ord. För vi är vad vi äter.
Vad alla tre deltagarna sa upprepade gånger, var att deras synsätt på mat förändrades liksom deras smaklökar. Deras sötsug försvann helt och nyttig mat som de aldrig skulle ätit annars, var plötsligt riktigt god.
Jag vill dra en andlig parallel. Jag tror vi alla har ett mentalt sötsug, ett sug efter en viss typ av underhållning eller liknande, ett andligt sockerberoende som kan vara svårt att bryta. Men nog måste samma gälla för vår ande som för vår kropp? Vi är vad vi äter. Det vi tar in i våra tankar och vår ande påverkar, och det som är nyttigt för vår ande, kanske inte smakar lika gott, tilltalar lika mycket, om vi vant vår ande vid en viss typ av föda.
Men i processen att helga sig, måste det ju ske en förändring. Och jag tror att våra andliga smaklökar också kan förändras. Efter en vistelse i templet till exempel känner jag inte alls samma önskan att slöse på teve osv. Ju mer vi matar vår ande med det som är gott och heligt, ju mindre kommer den längta efter den föda som inte är lika bra. När vi börjar avstå från det andliga sockret, kommer till slut suget avta, liksom att vår själ kommer hungra efter mer rättfärdighet ju mer vi matar den med det som hör Gud till.
Och som jag läste i the Holy Secret som jag nämnt tidigare: vi kommer inte känna oss hemma i himlen om vi inte levt ett liv i harmoni med det som väntar oss där.
Detta är vad jag funderar på i alla fall. Vilka grejer vill jag skära ner på (dator, teve, även böcker...) och vilka grejer vill jag ha mer av, eftersom det är den sortens föda som min ande behöver.
Mätta er med Kristi ord. För vi är vad vi äter.
