Hustrur, hur är det med den otyglade tungan i er mun, med makten att göra gott eller ont genom era ord? Hur är det möjligt att en sådan förtjusande röst som av gudomlig natur är så änglalik, så nära slöjan, så instinktivt mjuk och nedärvt vänlig, även kan vara så skarp, så bitande, så frätande och otyglad? En kvinnas ord kan vara skarpare än någon dolk som nånsin smitts, och de kan driva människor som de älskar bakom en barriär som är tjockare än de kunde föreställa sig möjlig innan ordväxlingen. Systrar, det finns inte rum i er storslagna ande för frätande eller aggressiva uttryck av något slag, inklusive skvaller, förtal eller spydiga kommentarer. Låt det aldrig kunna sägas om vårt hem, vår församling eller vårt grannskap att ”en sådan eld är tungan, en värld av ondska [som brinner] bland våra lemmar”.
...
Jag älskar det som äldste Orson F Whitney en gång sade: ”Evangeliets anda är optimistisk, den litar på Gud och ser livet från den ljusa sidan. En motsatt eller pessimistisk anda bryter ner människan och drar dem bort från Gud, ser livet från den mörka sidan, knorrar, klagar och vill inte lyda.” Vi bör leva efter Frälsarens uppmaning: ”Var vid gott mod.” (Det verkar faktiskt som om vi bryter mot det budet oftare än nästan något annat!) Tala hoppfulla ord. Tala uppmuntrande ord, även om er själva. Försök att inte klaga och jämra er hela tiden. Som någon en gång sade: ”Även under civilisationens guldålder fanns det utan tvivel någon som klagade på att var för gult.”
Jag har ofta tänkt på att Nephi kanske föredrog att bindas med rep och bli slagen med en käpp mot att vara tvungen att lyssna till Laman och Lemuels ständiga knorrande. Han sade säkert åtminstone vid ett tillfälle: ”Slå mig igen. Jag kan fortfarande höra er.” Ja, livet har sina problem och ja, det finns negativa saker vi måste gå igenom, men var snälla och anamma en av äldste Hollands levnadsregler — ingen motgång är så hemsk att den inte blir värre om man klagar.
Jeffrey R. Holland
...
Jag älskar det som äldste Orson F Whitney en gång sade: ”Evangeliets anda är optimistisk, den litar på Gud och ser livet från den ljusa sidan. En motsatt eller pessimistisk anda bryter ner människan och drar dem bort från Gud, ser livet från den mörka sidan, knorrar, klagar och vill inte lyda.” Vi bör leva efter Frälsarens uppmaning: ”Var vid gott mod.” (Det verkar faktiskt som om vi bryter mot det budet oftare än nästan något annat!) Tala hoppfulla ord. Tala uppmuntrande ord, även om er själva. Försök att inte klaga och jämra er hela tiden. Som någon en gång sade: ”Även under civilisationens guldålder fanns det utan tvivel någon som klagade på att var för gult.”
Jag har ofta tänkt på att Nephi kanske föredrog att bindas med rep och bli slagen med en käpp mot att vara tvungen att lyssna till Laman och Lemuels ständiga knorrande. Han sade säkert åtminstone vid ett tillfälle: ”Slå mig igen. Jag kan fortfarande höra er.” Ja, livet har sina problem och ja, det finns negativa saker vi måste gå igenom, men var snälla och anamma en av äldste Hollands levnadsregler — ingen motgång är så hemsk att den inte blir värre om man klagar.
Jeffrey R. Holland
2 kommentarer:
I like Holland! Han har så rätt men varför är det så svårt det där. Ibland hoppar det ur munnen utan att man ens hinner stoppa det. Vad går det ut på? Så svårt kan det ju inte vara att le istället eller? Vi måste lära oss le mer. Det måste vara lösningen, eller?
Googlar tal inför lektion i kyrkan imorgon och får träff här. Kul! Love this! Fin uppmuntran i min utmaning att just jobba på att vara mer änglalik än otyglad;) Inte lätt, men fint när man får till det. Glad att jag fann sidan. /Charlotte
Skicka en kommentar