Som barn tyckte jag illa om Barabbas. Det var den där oborstade, hemska rövaren och mördaren som de hetsade människorna på Pilatus borggård ville frige istället för Jesus. Honom hade jag inte mycket till övers för som barn. Hur kunde de välja en mördare istället för Guds Son?
I mina sena tonår läste jag sedan boken Barabbas, av nobelpristagaren Pär Lagerkvist. Från första stycket satt jag som klistrad. Jag började förstå vidden av liknelsen, började förstå undervisningen som fanns i historien om Barabbas. Låt mig citera de första styckena.
Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok.
Det var en karl på omkring trettio år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, håret svart. Ögonbrynen var också svarta, ögonen låg för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann in i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.
Han hade följt folkhopen genom gatorna ända från pretoriet, lite efter de andra, och när den utmattade rabbin sjunkit ihop under sitt kors hade han stannat och blivit stående ett slag för att inte hinna fram dit där korset låg, och så hade de tagit den där Simon istället och tvingat honom att bära det. Det fanns inte många män i skaran, utom de romerska soldaterna, förstås, det var mest kvinnor som följde den dödsdömde och så en skock barnungar som alltid var med när någon fördes ut att korsfästas genom deras gata, som tog det som en förströelse. Men de tröttnade snart och återvände till sina lekar sedan de kastat en blick på mannan som gick efter de andra och som hade ett långt ärr neråt ena kinden.
Nu stod han här uppe på galgbacken och såg på denne som hängde på det mittersta korset och kunde inte slita sina ögon från honom. Egentligen hade han inte alls velat gå med hit opp, för allting här var orent, fullt av besmittelse, och om man beträdde denna osaliga och mäktiga plats så blev säkerligen någonting av en kvar där och man kunde tvingas tillbaka dit igen och då för att aldrig lämna den mer. Skallar och ben låg kringspridda överallt och nerfallna, halvt förmultnade kors som inte kunde brukas längre men som ändå inte fördes bort, för att ingen ville röra vid någonting här. Varför stod han här? Han kände ju inte denne man, hade ingenting med honom att skaffa. Vad hade han på Golgata att göra, han som var frikänd?
Resten av boken gestaltar hur Barabbas på avstånd bevittnar uppståndelsen, hur han känner sig bunden till denne man som dött i hans ställe, och hur han inte får samvetsfrid förrän han många år senare själv blir korsfäst i Rom av Nero efter den stora branden. Då först då känner han att han betalat tillbaka sin skuld.
Liknelsen är tydlig.
Den oskyldige blev dömd, den skyldige blev frigiven. Oskyldigt blod utgjöts för att rädda den skyldige, för att den skyldige skulle slippa plågan som den oskylige tog på sig för hans skull. Men inte bara för Barabbas skull - son av far som det betyder - utan för allas skull som någonsin använt sig av försoningen.
Det var mig Kristus befriade. Det var mig de tog av bojorna på. Det var jag som stod på borggården förvånad över hur folket valt, och såg hur den renaste och godaste av män blev dödad i mitt ställe. Det är jag som är Barabbas. Du och jag. Det försöker jag minnas på långfredagen. Och jag är mer tacksam än jag kan uttrycka.
Jag vill betala av min skuld genom att kanske inte dö för Kristus, men däremot leva för honom. Som Kung Benjamin lär oss, "geldenärer är vi och förblir", men nog kan vi visa vår tacksamhet på många sätt.
I mina sena tonår läste jag sedan boken Barabbas, av nobelpristagaren Pär Lagerkvist. Från första stycket satt jag som klistrad. Jag började förstå vidden av liknelsen, började förstå undervisningen som fanns i historien om Barabbas. Låt mig citera de första styckena.
Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok.
Det var en karl på omkring trettio år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, håret svart. Ögonbrynen var också svarta, ögonen låg för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann in i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.
Han hade följt folkhopen genom gatorna ända från pretoriet, lite efter de andra, och när den utmattade rabbin sjunkit ihop under sitt kors hade han stannat och blivit stående ett slag för att inte hinna fram dit där korset låg, och så hade de tagit den där Simon istället och tvingat honom att bära det. Det fanns inte många män i skaran, utom de romerska soldaterna, förstås, det var mest kvinnor som följde den dödsdömde och så en skock barnungar som alltid var med när någon fördes ut att korsfästas genom deras gata, som tog det som en förströelse. Men de tröttnade snart och återvände till sina lekar sedan de kastat en blick på mannan som gick efter de andra och som hade ett långt ärr neråt ena kinden.
Nu stod han här uppe på galgbacken och såg på denne som hängde på det mittersta korset och kunde inte slita sina ögon från honom. Egentligen hade han inte alls velat gå med hit opp, för allting här var orent, fullt av besmittelse, och om man beträdde denna osaliga och mäktiga plats så blev säkerligen någonting av en kvar där och man kunde tvingas tillbaka dit igen och då för att aldrig lämna den mer. Skallar och ben låg kringspridda överallt och nerfallna, halvt förmultnade kors som inte kunde brukas längre men som ändå inte fördes bort, för att ingen ville röra vid någonting här. Varför stod han här? Han kände ju inte denne man, hade ingenting med honom att skaffa. Vad hade han på Golgata att göra, han som var frikänd?
Resten av boken gestaltar hur Barabbas på avstånd bevittnar uppståndelsen, hur han känner sig bunden till denne man som dött i hans ställe, och hur han inte får samvetsfrid förrän han många år senare själv blir korsfäst i Rom av Nero efter den stora branden. Då först då känner han att han betalat tillbaka sin skuld.
Liknelsen är tydlig.
Den oskyldige blev dömd, den skyldige blev frigiven. Oskyldigt blod utgjöts för att rädda den skyldige, för att den skyldige skulle slippa plågan som den oskylige tog på sig för hans skull. Men inte bara för Barabbas skull - son av far som det betyder - utan för allas skull som någonsin använt sig av försoningen.
Det var mig Kristus befriade. Det var mig de tog av bojorna på. Det var jag som stod på borggården förvånad över hur folket valt, och såg hur den renaste och godaste av män blev dödad i mitt ställe. Det är jag som är Barabbas. Du och jag. Det försöker jag minnas på långfredagen. Och jag är mer tacksam än jag kan uttrycka.
Jag vill betala av min skuld genom att kanske inte dö för Kristus, men däremot leva för honom. Som Kung Benjamin lär oss, "geldenärer är vi och förblir", men nog kan vi visa vår tacksamhet på många sätt.
1 kommentar:
Tack för denna bloggen , dina insikter har jag saknat och jag glädjer mig till att föja med vidare , kram :)
Skicka en kommentar