Vilken helg! Jag hade tänkt skriva igår direkt efter sessionen, men jag var så utmattad, så där som man är när man varit i templet. Andligt utmattad. Ovanpå det hade jag gråtit så mycket att jag orkade ingenting.
Första talet på söndagmorgonens session var president Uchtdorf. Jag älskar honom! Jag har nu lärt mig att han alltid talar om den positiva drivkraft som finns i evangeliet, han talar aldrig gråtmilt, utan kraftfullt och med ett stort leende på läpparna hela talet igenom. Dessutom gestikulerar han med händerna som en annan sydeurope. Jag gillar det. =) När hans tal var slut sa jag till Rasmus att detta var det bästa talet den här sessionen! Ojoj. Så blev det inte, för det fortsatte i samma anda.
Under Uschtdorfs tal blev jag påmind om mycket. Alla små saker man gör fel som känns så onödiga när det rätta perspektivet kommer. Jag älskade att han talade om palmsöndagen, en kristen dag som vår kyrka ofta glömmer bort. Han sa att apostlarna och lärjungarna kanske trodde att detta var vändpunkten, att nu började folket förstå vem Kristus var, att han var Guds Son, att han var deras Messias. Bara fem dagar senare dödade de honom. Man vet nästan inte vad man ska säga.
Sen talade den nya aposteln och det är alltid stort. Hans ödmjukhet var imponerande, hans ande stor. Hans ord om de andra apostlarna rörde mig och jag kände Anden bekräfta att de verkligen är Guds män.
Steven Snow tyckte jag om. Han talade till mig. Han talade om förändringar. Jag har så svårt för förändringar! Hans ord hade jag behövt under förra året. Men även nu var det skönt att höra att missmod inte är av Gud, att det bara är att gå vidare i tro även när framtiden omkullkastas (gång på gång). Hans tal kommer läsas nästa gång det händer mig.
Barbara Thompson har jag alltid gillat och så även igår. Jag kände det skriande behovet som jag länge känt att vår familj måste tjäna andra och varandra mer. Ska försöka få in detta under denna påskvecka.
Sen kom Holland. Det var nu jag började gråta. Hans tal var vackert och känslosamt och han sa flera saker som jag aldrig hört förut! Jag tänkte wow, här får jag sitta vid en apostels fötter och höra hans undervisning. Vi är aldrig ensamma. Det var ett kraftfullt påskbudskap och jag insåg under talets gång att trots att jag är i slutet av andra Nephi i mina skriftstudier och precis klarat av jämför-Jesaja-kapitlen och har några av de bästa kapitlen i Mormons Bok framför mig, så måste jag denna vecka läsa evangelierna. Läsa passionsberättelsen med vad som känns helt nya ögon. Jag ser fram emot att berätta den för Lovis, som nu är tillräckligt stor för att få höra mer om vad som hände, få veta vilka till exempel Judas och Pilatus är. Jag skulle vilja ha en liten stund med skriferna med barnen varje kväll den här veckan, och inte bara hemafton. Varje dag hände något värt att tala om med barnen. Jag vill fira påsk på riktigt!
När Hollands tal var över tänkte jag skönt, nu behöver jag intr gråta mer. Då kommer Monson, fast besluten att bräda dem allihop! Jag grät som en gris hans tal igenom. Det är bara Monson som kommer på att berätta så fruktansvärda berättelser.
Men hans kraftfulla budskap var samma som många andras: be of good cheer. Den som har tro ska inte vara rädd för de svåra tider vi lever i. Dessutom sa han att missmod och cynism är fel. Kändes skönt att höra det svart på vitt. Jag vet det ju, men det är svårt att låta bli cynism när man försöker acceptera att livet kan vara förfärligt.
Vad tyckte ni om konferensen? Jag ser fram emot att se den sista sessionen också, då bland annat Bednar talade. Rasmus gav referat från prästadömssessionen och jag kan rekomendera alla systrar att läsa Uchtdorfs tal när det blir tillgängligt, eller be era män återberätta det. Vi hade en lång, god diskussion igårkväll efter alltsammans som var den perfekta avslutningen.
Jag älskar våra profeter.
Första talet på söndagmorgonens session var president Uchtdorf. Jag älskar honom! Jag har nu lärt mig att han alltid talar om den positiva drivkraft som finns i evangeliet, han talar aldrig gråtmilt, utan kraftfullt och med ett stort leende på läpparna hela talet igenom. Dessutom gestikulerar han med händerna som en annan sydeurope. Jag gillar det. =) När hans tal var slut sa jag till Rasmus att detta var det bästa talet den här sessionen! Ojoj. Så blev det inte, för det fortsatte i samma anda.
Under Uschtdorfs tal blev jag påmind om mycket. Alla små saker man gör fel som känns så onödiga när det rätta perspektivet kommer. Jag älskade att han talade om palmsöndagen, en kristen dag som vår kyrka ofta glömmer bort. Han sa att apostlarna och lärjungarna kanske trodde att detta var vändpunkten, att nu började folket förstå vem Kristus var, att han var Guds Son, att han var deras Messias. Bara fem dagar senare dödade de honom. Man vet nästan inte vad man ska säga.
Sen talade den nya aposteln och det är alltid stort. Hans ödmjukhet var imponerande, hans ande stor. Hans ord om de andra apostlarna rörde mig och jag kände Anden bekräfta att de verkligen är Guds män.
Steven Snow tyckte jag om. Han talade till mig. Han talade om förändringar. Jag har så svårt för förändringar! Hans ord hade jag behövt under förra året. Men även nu var det skönt att höra att missmod inte är av Gud, att det bara är att gå vidare i tro även när framtiden omkullkastas (gång på gång). Hans tal kommer läsas nästa gång det händer mig.
Barbara Thompson har jag alltid gillat och så även igår. Jag kände det skriande behovet som jag länge känt att vår familj måste tjäna andra och varandra mer. Ska försöka få in detta under denna påskvecka.
Sen kom Holland. Det var nu jag började gråta. Hans tal var vackert och känslosamt och han sa flera saker som jag aldrig hört förut! Jag tänkte wow, här får jag sitta vid en apostels fötter och höra hans undervisning. Vi är aldrig ensamma. Det var ett kraftfullt påskbudskap och jag insåg under talets gång att trots att jag är i slutet av andra Nephi i mina skriftstudier och precis klarat av jämför-Jesaja-kapitlen och har några av de bästa kapitlen i Mormons Bok framför mig, så måste jag denna vecka läsa evangelierna. Läsa passionsberättelsen med vad som känns helt nya ögon. Jag ser fram emot att berätta den för Lovis, som nu är tillräckligt stor för att få höra mer om vad som hände, få veta vilka till exempel Judas och Pilatus är. Jag skulle vilja ha en liten stund med skriferna med barnen varje kväll den här veckan, och inte bara hemafton. Varje dag hände något värt att tala om med barnen. Jag vill fira påsk på riktigt!
När Hollands tal var över tänkte jag skönt, nu behöver jag intr gråta mer. Då kommer Monson, fast besluten att bräda dem allihop! Jag grät som en gris hans tal igenom. Det är bara Monson som kommer på att berätta så fruktansvärda berättelser.
Men hans kraftfulla budskap var samma som många andras: be of good cheer. Den som har tro ska inte vara rädd för de svåra tider vi lever i. Dessutom sa han att missmod och cynism är fel. Kändes skönt att höra det svart på vitt. Jag vet det ju, men det är svårt att låta bli cynism när man försöker acceptera att livet kan vara förfärligt.
Vad tyckte ni om konferensen? Jag ser fram emot att se den sista sessionen också, då bland annat Bednar talade. Rasmus gav referat från prästadömssessionen och jag kan rekomendera alla systrar att läsa Uchtdorfs tal när det blir tillgängligt, eller be era män återberätta det. Vi hade en lång, god diskussion igårkväll efter alltsammans som var den perfekta avslutningen.
Jag älskar våra profeter.
1 kommentar:
Underbart! Jag tankte gora ett liknande blogginlagg, och nu blev jag mer inspirerad! Tack (f o tycker jag du borde ha den har bloggen oppen - det vore fantastiskt om folk ramlar over den och paverkas, du skriver helt fantastiskt... :)
Kram!
Skicka en kommentar