Guds moder

På juldagen såg jag en italiensk film som heter "Den heliga familjen". Trots att bilden som visades kanske inte var precis som jag tror det var, tyckte jag mycket om den. Huvudpersonen var nog Josef, och offret som han fick göra för att hålla sig borta från sin hemstad och sitt arbete under hela den långa tid som gick innan Herodes hade dött och hotet mot Jesus var borta. I filmen älskade han både Maria och Jesus väldigt mycket, men hade stundtals sina tvivel på om Jesus verkligen var Guds son.

Vid ett tillfälle när det äkta paret pratar enskilt på kvällen, ger Josef sin fru en komplimang. Han säger: Om det är så att Gud har en mor, så skulle hon ha ditt ansikte.

Jag tyckte det var romantiskt och vackert sagt, men det tog någon vecka innan de lite större insikterna kom. Jag tänkte först att Josef är den enda man i världen som kan säga så till sin hustru, eftersom det var Maria som utvaldes, men jag har tänkt om lite grann.

Jesus var absolut inte vilket barn som helst, och Marias uppgift var en av de största någon människa blivit anförtrodd. Men älskar inte vår Fader även mina barn? Har han inte förhoppning om att även de ska bli gudar, medarvingar till Kristus själv? Är inte även det förtroende jag fått obegripligt stort?

Och kan då detsamma sägas om mig, som Josef sa om Maria, i denna fiktiva men tänkvärda replik? Om Gud hade en mor, om Guds älskade barn blev anförtrodda åt en jordisk kvinna, nämligen mig, hade hon då haft mitt ansikte? Hade hon haft mitt tonfall, mitt sätt att fostra i kärlek?

Jag är väldigt tacksam för Maria, för att vår himmelske Fader gett alla mödrar det högsta exemplet att följa.

Tre råd om familjen

David Bednars tal på senaste konferensen är ett av favoriterna. För er som missat det kommer här lite reklam och en länk som man fiffigt kan klicka på och läsa talet direkt. =)

Han baserar talet på ett råd en biskop får i Läran och Förbunden 93:50 angående sin familj: "flitigare och mer sysselsatta hemma och alltid ber". De tre råd han sedan ger är att vi ska uttrycka kärlek och visa den, bära vårt vittnesbörd och leva det samt vara mer konsekventa.

För alla som lever i familjer är dessa tre råd och allt han säger däremellan av största vikt. Han säger att den som säger att han älskar sin familj, men inte visar det, är en hycklare. Han säger att vi som familjer blir välsignade för att vi är konsekventa i våra försök att följa uppmaningarna angående familjen, trots att den enskilda hemaftonen känns stökig. Om ni missade lördagmorgonens session så läs talet. Om ni såg talet, läs det igen. =)

More Diligent and Concerned at Home - David Bednar, apostel.

Citat ur Julie Becks tal

Mothers who know are leaders. In equal partnership with their husbands, they lead a great and eternal organization. These mothers plan for the future of their organization. They plan for missions, temple marriages, and education. They plan for prayer, scripture study, and family home evening. Mothers who know build children into future leaders and are the primary examples of what leaders look like. They do not abandon their plan by succumbing to social pressure and worldly models of parenting. These wise mothers who know are selective about their own activities and involvement to conserve their limited strength in order to maximize their influence where it matters most.
ur Mothers who Know

Hon formulerar det så bra. Vi har begränsad kraft, och den måste läggas på det som faktiskt är viktigast. Men eftersom egentid behövs för att orka blir det att vi går en balansgång och den balansgången är minst sagt klurig. Kanske för att mina krafter är mer begränsade nuförtiden än de var förr, men ändå är det svårt. Vad ska försakas och vad inte? Hur mycket får drömmar kosta och hur välartade blir barnen mina tillkortakommanden till trots?

Två bra tal

Vill bara tipsa om mina två favorittal på ämnet moderskap. Ni som är med i Boråsbokklubben (som numera håller till i Kungsbacka och har bytt namn från Hönsgården till Substitutet) kan sprida ordet om ni tycker de passar på ämnet.

Jag vet att många av oss minns talen väl, men de är värda att läsas om.

Julie B Beck - Mothers Who Know (2007)

M Russel Ballard - Daughters of God (2008)

Jag har ju till och med samma namn på min blog som Julie har på sitt tal, kom jag på... =)

Älskar

Min dotter skulle berätta hur mycket hon älskar mig. Hon ville vara säker på att jag förstod att hon älskade mig mest.

"Mamma, jag älskar dig mer än Jesus gör!"

"Oj, det var mycket!" svarade jag och tänkte att det gör hon nog inte, men det var rart.

Sen tänkte hon efter. Hon kände sig inte helt nöjd.

"Mamma, jag älskar dig mer än mormor gör!" Nu såg hon nöjd ut.

Hon kunde inte komma på någon som kan älska mer, än en mamma. Det känns som ett gott betyg.

Ett nytt bud

I Johannes kapitel 13 vers 34 står det: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra, ja så som jag har älskat er, skall ni älska varandra.

Jag har funderat på detta skriftställe i en månad nu. För en månad sen hade vi hemafton om sakramentet. Vi övade på att sitta vördnadsfullt medan pappa låtsades dela ut sakramentet, vi övade på att viska så det inte hördes och vi pratade om när Jesus delade ut sakramentet och vad han sa då. Vår dotter (och vår son också i den mån han kan) har nu memorerat detta skriftställe om kärlek, för det var det vi berättade att Jesus sa när han gav sakramentet. (Vi tog med det här med att minnas honom också, om någon blir orolig.)

Vad är det då som bekymrar mig? "Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra..." På vad sätt är detta ett nytt bud? Budet att älska Gud och vår nästa har funnits sen Moselagen (och det sades säkert nån gång före det med :P), så hur kunde Kristus säga att det var ett nytt bud?

Jag har kommit fram till ett svar. Det som är nytt är tillägget: "som jag har älskat er, skall ni älska varandra." Tidigare i historien fanns inte Jesu Kristi exempel. Då var budet att älska Gud av allt sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Med Kristus kom detta förtydligande. Så som han har älskat oss, ska vi älska varandra.

Han väntar till denna sista kväll innan han säger det. När de sett hur han osjälviskt tjänat i tre år, när han tvättat deras fötter säger han det. Det är så vi ska älska. Det är det nya budet. Följ mitt exempel, är det han säger här.

Varför? Svaret kommer i versen efter: "Om ni har kärlek till varandra skall alla förstå att ni är mina lärjungar."

Det var en ledare i kyrkan som sa att vi kan mäta hur mycket någon följer Kristus på hur den personen behandlar andra. Jag ryser vid tanken på att människor skulle se hur jag uppträder och tänka att om det är sådan man är när man är kristen, vill jag inte vara det. Det är ett stort ansvar att alltid vara ett exempel.

Jag älskar mina barn. Jag säger det till dem jämt. Jag älskar mina barn på ett sätt som jag inte älskar någon annan, och min villkorslösa kärlek till dem är nog den renaste jag hyser, även om jag älskar Kristus, min man, mina föräldrar lika mycket eller kanske mer, så är ändå den till barnen mest speciell. Men då kommer frågan: älskar jag dem så som Jesus älskade sina lärjungar? Lever jag efter det nya budet?

Tyvärr inte. Jag blir ofta trött på deras bråk, ofta tappar jag tålamodet. Det hade inte Frälsaren gjort. Så just nu frågar jag mig själv ofta: älskar jag alla människor? Gör jag det lever jag efter det gamla budet. Älskar jag på samma vis som Kristus gjorde? För gör jag det, så lever jag även efter det nya budet, och alla kan då se vems lärjunge jag är.

Välkomna

En längre tid har jag längtat efter denna blogg. En blogg där jag kan tala om min tro, berätta om insikter jag får när jag studerar Guds ord, dela med mig av goda citat, berätta om hemaftnas och tipsa om bra, kristna böcker.

Mina motiv är delvis själviska. Jag känner mig själv. När jag har något jag skriver på, ett projekt eller en blogg, dras mina tankar oftare till ämnet i fråga. Det är helt enkelt en fråga om perspektiv från min sida, att påminna mig själv om vad jag har i sikte. Jag gissar att denna blogg kommer uppdateras oftare än någon av mina andra.

Jag är kristen och medlem i kyrkan Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och vänder mig främst till andra med samma tro.

Länge har jag funderat på vad bloggen ska heta. Så sent som imorse vägde jag mellan "Våra mödrar visste" och "Mig skall intet fattas". Jag tycker om det senare för att det ger mig perspektiv på vad som är viktigt. Så länge som Herren är min herde behöver jag ingenting mer. Hans försoning och min tro på dess kraft kan åstadkomma allt. Min längtan efter jordiska ting är utan betydelse. Det är ett bra skriftställe.

Varför valde jag detta istället, hämtat ur Alma kapitel 57 i Mormons bok? För att jag är inte ensam längre. Mina beslut påverkar fler än mig. Hur jag väljer att hantera motgångar påverkar mina barn (och deras barn). Oavsett om jag lever efter min tro eller inte, så är jag hela dagarna ett exempel för mina barn. Och det finns ingenting jag önskar mer än att mina barn kan säga: Vi tvivlade aldrig på att vår mamma visste. Visst kan jag önska hellre att de gifter sig i templet och håller sina förbund, men det kan jag inte påverka. Jag kan bara göra mitt bästa för att de ska se glädjen i att leva rättfärdigt, så att de vet att jag vet - sen får de välja att göra samma eller inte.

Om jag kan lyfta någon på vägen, om mina ord kan välsigna en annan, så är det ljuvt. Som kristen är jag kallad att vittna om min Frälsare, och detta är mitt redskap.

Välkomna.