En längre tid har jag längtat efter denna blogg. En blogg där jag kan tala om min tro, berätta om insikter jag får när jag studerar Guds ord, dela med mig av goda citat, berätta om hemaftnas och tipsa om bra, kristna böcker.
Mina motiv är delvis själviska. Jag känner mig själv. När jag har något jag skriver på, ett projekt eller en blogg, dras mina tankar oftare till ämnet i fråga. Det är helt enkelt en fråga om perspektiv från min sida, att påminna mig själv om vad jag har i sikte. Jag gissar att denna blogg kommer uppdateras oftare än någon av mina andra.
Jag är kristen och medlem i kyrkan Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och vänder mig främst till andra med samma tro.
Länge har jag funderat på vad bloggen ska heta. Så sent som imorse vägde jag mellan "Våra mödrar visste" och "Mig skall intet fattas". Jag tycker om det senare för att det ger mig perspektiv på vad som är viktigt. Så länge som Herren är min herde behöver jag ingenting mer. Hans försoning och min tro på dess kraft kan åstadkomma allt. Min längtan efter jordiska ting är utan betydelse. Det är ett bra skriftställe.
Varför valde jag detta istället, hämtat ur Alma kapitel 57 i Mormons bok? För att jag är inte ensam längre. Mina beslut påverkar fler än mig. Hur jag väljer att hantera motgångar påverkar mina barn (och deras barn). Oavsett om jag lever efter min tro eller inte, så är jag hela dagarna ett exempel för mina barn. Och det finns ingenting jag önskar mer än att mina barn kan säga: Vi tvivlade aldrig på att vår mamma visste. Visst kan jag önska hellre att de gifter sig i templet och håller sina förbund, men det kan jag inte påverka. Jag kan bara göra mitt bästa för att de ska se glädjen i att leva rättfärdigt, så att de vet att jag vet - sen får de välja att göra samma eller inte.
Om jag kan lyfta någon på vägen, om mina ord kan välsigna en annan, så är det ljuvt. Som kristen är jag kallad att vittna om min Frälsare, och detta är mitt redskap.
Välkomna.
Mina motiv är delvis själviska. Jag känner mig själv. När jag har något jag skriver på, ett projekt eller en blogg, dras mina tankar oftare till ämnet i fråga. Det är helt enkelt en fråga om perspektiv från min sida, att påminna mig själv om vad jag har i sikte. Jag gissar att denna blogg kommer uppdateras oftare än någon av mina andra.
Jag är kristen och medlem i kyrkan Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och vänder mig främst till andra med samma tro.
Länge har jag funderat på vad bloggen ska heta. Så sent som imorse vägde jag mellan "Våra mödrar visste" och "Mig skall intet fattas". Jag tycker om det senare för att det ger mig perspektiv på vad som är viktigt. Så länge som Herren är min herde behöver jag ingenting mer. Hans försoning och min tro på dess kraft kan åstadkomma allt. Min längtan efter jordiska ting är utan betydelse. Det är ett bra skriftställe.
Varför valde jag detta istället, hämtat ur Alma kapitel 57 i Mormons bok? För att jag är inte ensam längre. Mina beslut påverkar fler än mig. Hur jag väljer att hantera motgångar påverkar mina barn (och deras barn). Oavsett om jag lever efter min tro eller inte, så är jag hela dagarna ett exempel för mina barn. Och det finns ingenting jag önskar mer än att mina barn kan säga: Vi tvivlade aldrig på att vår mamma visste. Visst kan jag önska hellre att de gifter sig i templet och håller sina förbund, men det kan jag inte påverka. Jag kan bara göra mitt bästa för att de ska se glädjen i att leva rättfärdigt, så att de vet att jag vet - sen får de välja att göra samma eller inte.
Om jag kan lyfta någon på vägen, om mina ord kan välsigna en annan, så är det ljuvt. Som kristen är jag kallad att vittna om min Frälsare, och detta är mitt redskap.
Välkomna.
4 kommentarer:
Underbart! Vad trevligt det ska bli att läsa. Ser fram emot dina underbara tolkningar.
kram kram, Dorro
Ryser lite... Så underbart det ska bli att följa denna blogg! TACK!!
Tack, tack! Jag ser fram emot det hela själv också! =)
Jag upptäckte precis denna blogg. Vilken skatt! Tack!
Skicka en kommentar