Att tro

Att tro är att inte tvivla, inte oroa sig, inte misströsta. Att tro är att ha tålamod. Att tro är att gå i mörker, trygg trots att framtiden är okänd. Att tro är att vila i förvissning om att någon annan står vid rodret. För människor (kvinnor?) med kontrollbehov kan det vara jättesvårt. Men man måste släppa taget. Min dotter kan bli stressad ibland när det inte blir som hon vill och hon inte kan eller inte vill lita på att det jag säger faktiskt är det som är bäst för henne. Och jag är likadan. När jag står vid ett sådant vägval, att jag måste släppa taget om min verklighet och bara "bli stilla och besinna att Gud är Gud" (Psaltaren 46:11), brukar jag sjunga för mig själv, om och om igen, tills lugnet infinner sig.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandringsstig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara,"
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tyst och stilla,
blott vid dina löften Herre kär,
ej min tro och en den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand,
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.