Vackert ur Andra Nephi

Bara några guldkorn jag läst under veckan...

"Därför skall ni med fröjd ösa vatten ur frälsningens källa." 2 Ne 22:3

"Se de skall korsfästa honom, och sedan han legat i en gravkammare i tre dagars tid skall han uppstå med läkedom i sina vingar, och alla de som tror på hans namn skall bli frälsta i Guds rike." 2 Ne 25:13 (halva)

"Och så sant Herren Gud lever som förde Israel ut ur Egyptens land och gav Mose makt att hela nationerna sedan de blivit bitna av de giftiga ormarna, om de blickade upp mot ormen som han lyfte upp framför dem, och även gav honom makt att slå på klippan så att vatten kom fram, ja, jag säger er att liksom allt detta är sant, och så sant Herren Gud lever, finns det inget annat namn givet under himlen utom denne Jesus Kristus, om vilken jag har talat, varigenom människan kan bli frälst." 2 Ne 25:20

"Ty vi arbetar flitigt med att skriva för att förmå våra barn, och likaså våra bröder, att tro på Kristus och att förlikas med Gud. Ty vi vet att det är genom nåd vi är frälsta, sedan vi har gjort allt vi kan göra." 2 Ne 25:23

"Och vi talar om Kristus, vi gläds i Kristus, vi predikar om Kristus, vi profeterar om Kristus, och vi skriver i enlighet med båra profetior så att våra barn skall kunna veta till vilken källa de kan se för att få förlåtelse för sina synder." 2 Ne 25:26

"Och se, jag säger er att den rätta vägen är att tro på Kristus och inte förneka honom. Och Kristus är Israels Helige varför ni måste böja er inför honom och tillbe honom av all er förmåga, allt ert förstånd och all er styrka samt av hela er själ. Och om ni gör detta skall ni på intet sätt drivas ut." 2 Ne 25:29

"Därför har Herren Gud givit befallning att alla människor ska ha kärlek, vilken kärlek är kristlig kärlek. Och om de inte har denna kärlek så är de ingenting." 2 Ne 26:30

Älskar

Min dotter skulle berätta hur mycket hon älskar mig. Hon ville vara säker på att jag förstod att hon älskade mig mest.

"Mamma, jag älskar dig mer än Jesus gör!"

"Oj, det var mycket!" svarade jag och tänkte att det gör hon nog inte, men det var rart.

Sen tänkte hon efter. Hon kände sig inte helt nöjd.

"Mamma, jag älskar dig mer än mormor gör!" Nu såg hon nöjd ut.

Hon kunde inte komma på någon som kan älska mer, än en mamma. Det känns som ett gott betyg.

Hemaftonsglädje

I måndags hade vi en skön hemafton.

Ett tag har jag känt att våra barn får höra för många förmaningar. Visserligen för att de ofta är trotsiga och bråkiga som små barn är, men ändå. Visst leker vi och så på hemafton, men lektionerna blir ibland pekpinnar. Självklart vill vi lära barnen berättelserna ur skrifterna och vad som är rätt och fel, men på nåt vänster så kände jag att vi behövde en hemafton som bara skulle skapa en stämning i barnens hjärtan av att vi älskar varandra i vår familj och därför vill vi vara tillsammans och vara snälla mot varandra. Dessutom hade jag saknat barnen nåt förfärligt när de var på dagis under dagen.

Så på väg hem från dagis handlade vi kokos. Detta var stort. Vi skulle nämligen göra kokosbollar när vi kom hem. Kokosbollar.

Det skulle vara en överaskning för pappa. Bara vi visste. En var fick man smaka när de var färdigrullade, sen fick de vila i kylen. Jag slog på stort och rullade köttbullar á la julafton till middag och barnen var på gott humör.

Pappa kom hem. Vår pojk utbrister: kokosbollar!! Det var hans sätt att förmedla överraskningen.

Efter middagen dukade vi av, sjöng inledningssången och jag tog fram barnens djurmemory. Detta var lektionen: Gud har skapat alla djur. Vi ägnade ca 90 sekunder åt detta. Sen spelade vi memory och åt kokosbollar tills fatet var tomt. Vi skrattade.

Ibland är det viktigast att bara vara. Föreläsa gör föräldrar ändå.

Den enkla lösningen

Jag har kommit fram till att livet vore mycket enklare om jag var galen. Om jag helt enkelt tappade förståndet. Inte var vid mina sinnens fulla bruk.

Kanske att jag då inte skulle behöva vara så stark hela tiden. Kanske gjorde det inget om jag bröt ihop och faktiskt inte reste mig igen. Om jag var galen skulle jag inte behöva räkna ut vad som är bäst för alla. Jag skulle slippa försöka väga ihop alla komponenter om och om och om igen och försöka komma på vad som gör flest personer mest lyckliga och sen begrunda vad som är Guds vilja.

Ibland blir jag trött. Ibland, bara ibland, tänker jag att det skulle vara skönt om jag var galen. Om jag slapp stå till svars för saker, slapp ta konsekvenser, slapp välja rätt och veta vad som är rätt.

Ibland tror jag att jag kommer tappa förståndet av att behöva förhålla mig till livet, aldrig kunna stå på behaglig neutral mark. Men jag gör aldrig det. Jag borstar av mig och reser mig och börjar om. Och börjar om.

Jag vill ju göra rätt. Jag vill överlämna min fria vilja till Herren, vill vara ödmjuk, följsam och läraktig. Men det hade varit lättare om det bara fanns en väg att gå, och inte miljoners miljarder alternativ.

Eftersom jag inte är galen får jag fortsätta som jag gör. I tro och tålamod.

Att tro

Att tro är att inte tvivla, inte oroa sig, inte misströsta. Att tro är att ha tålamod. Att tro är att gå i mörker, trygg trots att framtiden är okänd. Att tro är att vila i förvissning om att någon annan står vid rodret. För människor (kvinnor?) med kontrollbehov kan det vara jättesvårt. Men man måste släppa taget. Min dotter kan bli stressad ibland när det inte blir som hon vill och hon inte kan eller inte vill lita på att det jag säger faktiskt är det som är bäst för henne. Och jag är likadan. När jag står vid ett sådant vägval, att jag måste släppa taget om min verklighet och bara "bli stilla och besinna att Gud är Gud" (Psaltaren 46:11), brukar jag sjunga för mig själv, om och om igen, tills lugnet infinner sig.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandringsstig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara,"
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tyst och stilla,
blott vid dina löften Herre kär,
ej min tro och en den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand,
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Barabbas

Som barn tyckte jag illa om Barabbas. Det var den där oborstade, hemska rövaren och mördaren som de hetsade människorna på Pilatus borggård ville frige istället för Jesus. Honom hade jag inte mycket till övers för som barn. Hur kunde de välja en mördare istället för Guds Son?

I mina sena tonår läste jag sedan boken Barabbas, av nobelpristagaren Pär Lagerkvist. Från första stycket satt jag som klistrad. Jag började förstå vidden av liknelsen, började förstå undervisningen som fanns i historien om Barabbas. Låt mig citera de första styckena.

Alla vet hur de hängde där på korsen och vilka som stod samlade omkring honom, Maria hans moder och Maria från Magdala, Veronika och Simon från Cyrene, som bar korset, och Josef från Arimatea, han som svepte honom. Men ett stycke längre ner på sluttningen, lite avsides, stod en man och iakttog oavlåtligt honom som hängde däruppe och dog, följde hans dödskamp ända från dess början till dess slut. Hans namn var Barabbas. Om honom handlar denna bok.
Det var en karl på omkring trettio år, kraftigt byggd men med gulblek hy, skägget var rödaktigt, håret svart. Ögonbrynen var också svarta, ögonen låg för långt in, som om blicken helst ville gömma sig. Under det ena hade han ett djupt ärr som försvann in i skägget. Men hur en människa ser ut betyder inte mycket.
Han hade följt folkhopen genom gatorna ända från pretoriet, lite efter de andra, och när den utmattade rabbin sjunkit ihop under sitt kors hade han stannat och blivit stående ett slag för att inte hinna fram dit där korset låg, och så hade de tagit den där Simon istället och tvingat honom att bära det. Det fanns inte många män i skaran, utom de romerska soldaterna, förstås, det var mest kvinnor som följde den dödsdömde och så en skock barnungar som alltid var med när någon fördes ut att korsfästas genom deras gata, som tog det som en förströelse. Men de tröttnade snart och återvände till sina lekar sedan de kastat en blick på mannan som gick efter de andra och som hade ett långt ärr neråt ena kinden.
Nu stod han här uppe på galgbacken och såg på denne som hängde på det mittersta korset och kunde inte slita sina ögon från honom. Egentligen hade han inte alls velat gå med hit opp, för allting här var orent, fullt av besmittelse, och om man beträdde denna osaliga och mäktiga plats så blev säkerligen någonting av en kvar där och man kunde tvingas tillbaka dit igen och då för att aldrig lämna den mer. Skallar och ben låg kringspridda överallt och nerfallna, halvt förmultnade kors som inte kunde brukas längre men som ändå inte fördes bort, för att ingen ville röra vid någonting här. Varför stod han här? Han kände ju inte denne man, hade ingenting med honom att skaffa. Vad hade han på Golgata att göra, han som var frikänd?

Resten av boken gestaltar hur Barabbas på avstånd bevittnar uppståndelsen, hur han känner sig bunden till denne man som dött i hans ställe, och hur han inte får samvetsfrid förrän han många år senare själv blir korsfäst i Rom av Nero efter den stora branden. Då först då känner han att han betalat tillbaka sin skuld.

Liknelsen är tydlig.

Den oskyldige blev dömd, den skyldige blev frigiven. Oskyldigt blod utgjöts för att rädda den skyldige, för att den skyldige skulle slippa plågan som den oskylige tog på sig för hans skull. Men inte bara för Barabbas skull - son av far som det betyder - utan för allas skull som någonsin använt sig av försoningen.

Det var mig Kristus befriade. Det var mig de tog av bojorna på. Det var jag som stod på borggården förvånad över hur folket valt, och såg hur den renaste och godaste av män blev dödad i mitt ställe. Det är jag som är Barabbas. Du och jag. Det försöker jag minnas på långfredagen. Och jag är mer tacksam än jag kan uttrycka.

Jag vill betala av min skuld genom att kanske inte dö för Kristus, men däremot leva för honom. Som Kung Benjamin lär oss, "geldenärer är vi och förblir", men nog kan vi visa vår tacksamhet på många sätt.

Missad skärtorsdag

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg igår om skärtorsdagens händelser, men jag låg däckad i feber och otrevligheter. Så kan det gå. Hoppas ni har en härlig påsk!

Ett nytt bud

I Johannes kapitel 13 vers 34 står det: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra, ja så som jag har älskat er, skall ni älska varandra.

Jag har funderat på detta skriftställe i en månad nu. För en månad sen hade vi hemafton om sakramentet. Vi övade på att sitta vördnadsfullt medan pappa låtsades dela ut sakramentet, vi övade på att viska så det inte hördes och vi pratade om när Jesus delade ut sakramentet och vad han sa då. Vår dotter (och vår son också i den mån han kan) har nu memorerat detta skriftställe om kärlek, för det var det vi berättade att Jesus sa när han gav sakramentet. (Vi tog med det här med att minnas honom också, om någon blir orolig.)

Vad är det då som bekymrar mig? "Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra..." På vad sätt är detta ett nytt bud? Budet att älska Gud och vår nästa har funnits sen Moselagen (och det sades säkert nån gång före det med :P), så hur kunde Kristus säga att det var ett nytt bud?

Jag har kommit fram till ett svar. Det som är nytt är tillägget: "som jag har älskat er, skall ni älska varandra." Tidigare i historien fanns inte Jesu Kristi exempel. Då var budet att älska Gud av allt sitt hjärta och sin nästa som sig själv. Med Kristus kom detta förtydligande. Så som han har älskat oss, ska vi älska varandra.

Han väntar till denna sista kväll innan han säger det. När de sett hur han osjälviskt tjänat i tre år, när han tvättat deras fötter säger han det. Det är så vi ska älska. Det är det nya budet. Följ mitt exempel, är det han säger här.

Varför? Svaret kommer i versen efter: "Om ni har kärlek till varandra skall alla förstå att ni är mina lärjungar."

Det var en ledare i kyrkan som sa att vi kan mäta hur mycket någon följer Kristus på hur den personen behandlar andra. Jag ryser vid tanken på att människor skulle se hur jag uppträder och tänka att om det är sådan man är när man är kristen, vill jag inte vara det. Det är ett stort ansvar att alltid vara ett exempel.

Jag älskar mina barn. Jag säger det till dem jämt. Jag älskar mina barn på ett sätt som jag inte älskar någon annan, och min villkorslösa kärlek till dem är nog den renaste jag hyser, även om jag älskar Kristus, min man, mina föräldrar lika mycket eller kanske mer, så är ändå den till barnen mest speciell. Men då kommer frågan: älskar jag dem så som Jesus älskade sina lärjungar? Lever jag efter det nya budet?

Tyvärr inte. Jag blir ofta trött på deras bråk, ofta tappar jag tålamodet. Det hade inte Frälsaren gjort. Så just nu frågar jag mig själv ofta: älskar jag alla människor? Gör jag det lever jag efter det gamla budet. Älskar jag på samma vis som Kristus gjorde? För gör jag det, så lever jag även efter det nya budet, och alla kan då se vems lärjunge jag är.

Detta har hänt

Idag är det tisdag. Det betyder att det bra är ett par dagar kvar till långfredag och sedan påskdagen. Vad som händer under de dagarna vet de flesta och det tänkte jag återkomma till, men låt mig berätta vad som redan hänt.

Jesus föddes i Betlehem, en mirakulös jungfrufödsel, änglarna sjöng om honom och kungar besökte honom.

Han fostrades av goda föräldrar som undervisade honom precis som han undervisade dem, när han valde att stanna i templet för att vara hos sin Fader.

Han utvalde lärjungar, apostlar, bland de enklaste av män, och predikade att vi ska likna samarien som hjälpte en främling av ett annat folk. Han lärde att kärlek är det främsta budet. Han botade sjuka, han gav hungriga mat, han befriade synderskan från dem som ville stena henne, blinda gav han synen åter, de utsötta åt han middag med. Han stillade stormen och gick på vattnet. All ära gav Han Fadern.

Förra veckan, veckan före påskveckan, var han i Betania eftersom Lasaros dött. När Maria och Marta berättade vad som hänt grät han. Han visste att döden är tillfällig, han visste att han skulle uppväcka Lasaros, men ändå grät han, för att han kände kärlek till systrarna, kände medlidande med dem i den sorg de haft sen Lasaros dog.

Han uppväckte Lasaros från de döda.

En kvinna smorde hans fötter med dyr olja och torkade bort det med sitt hår.

Länge hade han undvikit Jerusalem på grund av prästerna, men när påsken kom, reste han dit. Han red in i staden och hyllades, välkomnades som en kung. Det fanns ingen i Jerusalem som inte hört talas om honom, som inte hört om hans under, och de ville alla se honom när han nu kom tillbaka, de trodde att han skulle befria dem från romarna. Bara fem dagar senare hade de avundsjuka, maktlystna prästerna fått sin vilja igenom. Pilatus såg sig tvingad att göra dem till viljes.

Jag tycker om att läsa i Johannes vad som hände innan Getsemane. Jag älskar berättelsen om Lasaros som föregår kapitel 13, påskmåltiden i dess mest utförliga version. Vad som gör Johannes evangelium unikt i påsktider är att vi kan läsa om vad Kristus undervisade apostlarna om under deras sista stund tillsammans. Mellan kapitel 13 och 17 kan vi läsa vad som sades under skärtorsdagen, vilka tröstens ord han gav dem, vilka löften de fick, vilka bud han poängterade. Läs det gärna, tillsammans med resten av berättelsen.

Simon Dewey: She Loved Him.

En minnesdag

Idag är det den 6 april. Idag skulle vi få ett tredje barn. Istället minns jag.


Under de mörkaste av dagar
blev ett ljus dem givet
oförstående, men tacksamma
gladde de sig över det nya livet

Mörkret dröjde envist kvar
men lidandet som kvinnan bebodde
fick minskat herradöme
tack vare det som nu grodde

Hopp, glädje och framtidstro var dess lön
ljuset fick starkare fäste
vädjandet förvandlades till tacksamhetsbön

En droppe blod
förtvivlat hoppet hänger kvar
tvenne droppar, trenne
skriet om räddning tilltar:
"kan Du inte se, hur mycket vi redan älskar henne?"

Förlamande sorg, cynism, likgiltighet
är dess smärtsamma skörd
förintad framtid dess innebörd

Änglar omringar den sjukes bädd
tröstande de klär henne i acceptansens skrud
hjärtat fylls till varje brädd
av den kärlek som bara kan komma från Gud.

14/1 2009

Andligt utmattad

Vilken helg! Jag hade tänkt skriva igår direkt efter sessionen, men jag var så utmattad, så där som man är när man varit i templet. Andligt utmattad. Ovanpå det hade jag gråtit så mycket att jag orkade ingenting.

Första talet på söndagmorgonens session var president Uchtdorf. Jag älskar honom! Jag har nu lärt mig att han alltid talar om den positiva drivkraft som finns i evangeliet, han talar aldrig gråtmilt, utan kraftfullt och med ett stort leende på läpparna hela talet igenom. Dessutom gestikulerar han med händerna som en annan sydeurope. Jag gillar det. =) När hans tal var slut sa jag till Rasmus att detta var det bästa talet den här sessionen! Ojoj. Så blev det inte, för det fortsatte i samma anda.

Under Uschtdorfs tal blev jag påmind om mycket. Alla små saker man gör fel som känns så onödiga när det rätta perspektivet kommer. Jag älskade att han talade om palmsöndagen, en kristen dag som vår kyrka ofta glömmer bort. Han sa att apostlarna och lärjungarna kanske trodde att detta var vändpunkten, att nu började folket förstå vem Kristus var, att han var Guds Son, att han var deras Messias. Bara fem dagar senare dödade de honom. Man vet nästan inte vad man ska säga.

Sen talade den nya aposteln och det är alltid stort. Hans ödmjukhet var imponerande, hans ande stor. Hans ord om de andra apostlarna rörde mig och jag kände Anden bekräfta att de verkligen är Guds män.

Steven Snow tyckte jag om. Han talade till mig. Han talade om förändringar. Jag har så svårt för förändringar! Hans ord hade jag behövt under förra året. Men även nu var det skönt att höra att missmod inte är av Gud, att det bara är att gå vidare i tro även när framtiden omkullkastas (gång på gång). Hans tal kommer läsas nästa gång det händer mig.

Barbara Thompson har jag alltid gillat och så även igår. Jag kände det skriande behovet som jag länge känt att vår familj måste tjäna andra och varandra mer. Ska försöka få in detta under denna påskvecka.

Sen kom Holland. Det var nu jag började gråta. Hans tal var vackert och känslosamt och han sa flera saker som jag aldrig hört förut! Jag tänkte wow, här får jag sitta vid en apostels fötter och höra hans undervisning. Vi är aldrig ensamma. Det var ett kraftfullt påskbudskap och jag insåg under talets gång att trots att jag är i slutet av andra Nephi i mina skriftstudier och precis klarat av jämför-Jesaja-kapitlen och har några av de bästa kapitlen i Mormons Bok framför mig, så måste jag denna vecka läsa evangelierna. Läsa passionsberättelsen med vad som känns helt nya ögon. Jag ser fram emot att berätta den för Lovis, som nu är tillräckligt stor för att få höra mer om vad som hände, få veta vilka till exempel Judas och Pilatus är. Jag skulle vilja ha en liten stund med skriferna med barnen varje kväll den här veckan, och inte bara hemafton. Varje dag hände något värt att tala om med barnen. Jag vill fira påsk på riktigt!

När Hollands tal var över tänkte jag skönt, nu behöver jag intr gråta mer. Då kommer Monson, fast besluten att bräda dem allihop! Jag grät som en gris hans tal igenom. Det är bara Monson som kommer på att berätta så fruktansvärda berättelser.

Men hans kraftfulla budskap var samma som många andras: be of good cheer. Den som har tro ska inte vara rädd för de svåra tider vi lever i. Dessutom sa han att missmod och cynism är fel. Kändes skönt att höra det svart på vitt. Jag vet det ju, men det är svårt att låta bli cynism när man försöker acceptera att livet kan vara förfärligt.

Vad tyckte ni om konferensen? Jag ser fram emot att se den sista sessionen också, då bland annat Bednar talade. Rasmus gav referat från prästadömssessionen och jag kan rekomendera alla systrar att läsa Uchtdorfs tal när det blir tillgängligt, eller be era män återberätta det. Vi hade en lång, god diskussion igårkväll efter alltsammans som var den perfekta avslutningen.

Jag älskar våra profeter.

Konferensen - lördagssessionerna

Vilken underbar konferens så här långt! Söndagmorgonens session ska vi se, Rasmus och jag, så fort vi lagt barnen. Men det finns att begrunda från de två sessioner som varit hittills.

För att nämna några saker, så har jag blivit påmind om:
- värdet av vördnad, något jag alltid kämpar med här hemma. Om mina barn ska uppleva hur det är att känna Anden måste Anden trivas hemma hos oss. Det är svårt att inte höja rösten åt trotsiga barn, men jag arbetar på det alltid.
- värdet av förbund och allt vi blivit lovade genom dem.
- att motgångar är något vi alla år igenom, men inte är något som ska hindra oss från att känna Guds kärlek, inte heller hindra oss från att tjäna varandra.
- att vi måste lära av det förflutna, ett ämne som jag alltid tycker om att studera.
- att inte bara tvivel, utan även missmod, distraction (störningar/förströelse) och brist på flit är motsatser till tro. Detta ska jag studera mer!
- att vi aldrig ska eller behöver klaga när hemska saker händer utan fråga: Vad kan jag lära mig?

Dessutom har jag lärt mig att offentliga böner ska hållas korta! Haha, vilken grej.

Men det bästa är de saker som den Helige Anden har undervisat mig om under tiden som jag lyssnat. Och det som kom till mig under sista talet (som handlade om bön) handlade just om vikten av att mina barn känner Anden, när jag plötsligt mindes en stark andlig upplevelse jag hade som barn, och jag funderade på hur gammal jag var då och hur gammal min dotter är.

Generalkonferensen, då när våra levande profeter talar till oss, är bland det bästa jag vet. De rustar mig inför det kommande halvåret på ett sätt som är unikt. Jag sitter som en svamp och suger åt mig och hittar tillbaka till det fokus som ofta är svårt att bibehålla. Jag är så tacksam för att jag får leva nu och lyssna till dessa goda män, och tacksam för tekniken som gör att jag både kan titta och lyssna på talen så många gånger som jag vill.

Vårens bästa helg!

Vårens bästa helg är konferenshelg! I veckor, kanske månader, har jag längtat efter konferensen. För er som vill se den hemma, klicka här.

Lyssna och njut. Jag kommer skriva snart igen. Just nu är jag upptagen med att lyssna på sessionerna tillsammans med barnen, och snart ska vi gå till kyrkan och titta på stora teven. Vi har skrivit ut pysselhäfte som min dotter bläddrar i hela tiden och vi är laddade!

Vi ses senare.

Välkomna

En längre tid har jag längtat efter denna blogg. En blogg där jag kan tala om min tro, berätta om insikter jag får när jag studerar Guds ord, dela med mig av goda citat, berätta om hemaftnas och tipsa om bra, kristna böcker.

Mina motiv är delvis själviska. Jag känner mig själv. När jag har något jag skriver på, ett projekt eller en blogg, dras mina tankar oftare till ämnet i fråga. Det är helt enkelt en fråga om perspektiv från min sida, att påminna mig själv om vad jag har i sikte. Jag gissar att denna blogg kommer uppdateras oftare än någon av mina andra.

Jag är kristen och medlem i kyrkan Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och vänder mig främst till andra med samma tro.

Länge har jag funderat på vad bloggen ska heta. Så sent som imorse vägde jag mellan "Våra mödrar visste" och "Mig skall intet fattas". Jag tycker om det senare för att det ger mig perspektiv på vad som är viktigt. Så länge som Herren är min herde behöver jag ingenting mer. Hans försoning och min tro på dess kraft kan åstadkomma allt. Min längtan efter jordiska ting är utan betydelse. Det är ett bra skriftställe.

Varför valde jag detta istället, hämtat ur Alma kapitel 57 i Mormons bok? För att jag är inte ensam längre. Mina beslut påverkar fler än mig. Hur jag väljer att hantera motgångar påverkar mina barn (och deras barn). Oavsett om jag lever efter min tro eller inte, så är jag hela dagarna ett exempel för mina barn. Och det finns ingenting jag önskar mer än att mina barn kan säga: Vi tvivlade aldrig på att vår mamma visste. Visst kan jag önska hellre att de gifter sig i templet och håller sina förbund, men det kan jag inte påverka. Jag kan bara göra mitt bästa för att de ska se glädjen i att leva rättfärdigt, så att de vet att jag vet - sen får de välja att göra samma eller inte.

Om jag kan lyfta någon på vägen, om mina ord kan välsigna en annan, så är det ljuvt. Som kristen är jag kallad att vittna om min Frälsare, och detta är mitt redskap.

Välkomna.