Konsekvensen av Guds kärlek

Jag hade en andlig upplevelse idag som jag vill dela med er.

Som barn var min favoritprimärsång Närhelst jag hör fåglars jublande sång. Den handlar om allt Gud har skapat åt oss och att vi är en del av hans skapelse. Den handlar om hans kärlek till oss och vår tacksamhet till honom för allt vi fått av honom - inte bara vackra blommor utan även vårt liv, vår kropp. Jag älskar fortfarande att sjunga den sången.

Idag lyssnade vi på en skiva med en grupp som heter Insideout som sjunger primärsånger på nya sätt. Det är en duktig acapellagrupp från Utah. Jag bakade bröd och barnen lekte runt mig. Jag var lycklig. Så kommer Närhelst jag hör fåglar, och trots att skivan är på engelska så sjunger jag med på svenska.

Så händer något. Efter andra versen kommer en till vers!! Alla ni som varit på mission i England och redan visste detta - bra för er - men jag hade aldrig aldrig hört den förut. Jag var helt chockad, finns det en vers till?? Kanske har gruppen skrivit den som ett tillägg, hursomhelst är den fantastisk. Denna sista vers binder ihop alltihop och ger den sista pusselbiten till budskapet.

Eftersom Gud älskar oss och har skänkt oss jorden och våra liv, så ska vi älska honom tillbaka. Guds kärlek till oss ska hjälpa oss att älska, och därmed följa, honom. Texten bragte tårar i mina ögon och den Helige Anden lägrade mitt hjärta och mitt hem. Tacksamhet räcker inte som konsekvens när vi skådar Guds skapelse, vi måste även välja att leva som han bjuder.

Här är tredje versen på engelska, sjung gärna de första två i huvdet först...

I'll give Him my life, in every deed

reflect His trust in me

I'll give Him my mind, in thought and word

be honest and faithful and free

I'll give Him my heart, by sharing His love

and serving gratefully

I'll try to become who He wants me to be

for I know Heavenly Father loves me.

Ni som känner mig kan få sången på mp3, om ni liksom jag vill lyssna och begrunda. Han gav oss vårt liv - detta är vad vi kan ge tillbaka. Jag tycker särskilt om frasen "reflect His trust in me." Han gav oss vår fria vilja och hoppas och litar på att vi ska använda den rätt.

Du är vad du äter

Jag såg ett program om tre britter med dåliga matvanor (inklusive för stor alkoholkonsumtion) och nergången livsstil som fick göra en livsomvälvande resa till norra Pakistan där de fick leva hos en familj bland ett nomadfolk i det kalla och karga landskapet i en hel månad. Där fick de äta ren, ekologisk kost (naturligtvis) och vara med och se hur mat framställs, bland annat hur djur som de lärt känna skulle slaktas och dessutom hjälpa till i foilkets samhälle. En av de unga kvinnorna fick hjälpa till på skolan och efter många års arbetslöshet och hopplöshet i England kände hon sig behövd och lycklig över att kunna betyda något för de små barnen. Hon kom hem och ville plötsligt göra något med sitt liv.

Vad alla tre deltagarna sa upprepade gånger, var att deras synsätt på mat förändrades liksom deras smaklökar. Deras sötsug försvann helt och nyttig mat som de aldrig skulle ätit annars, var plötsligt riktigt god.

Jag vill dra en andlig parallel. Jag tror vi alla har ett mentalt sötsug, ett sug efter en viss typ av underhållning eller liknande, ett andligt sockerberoende som kan vara svårt att bryta. Men nog måste samma gälla för vår ande som för vår kropp? Vi är vad vi äter. Det vi tar in i våra tankar och vår ande påverkar, och det som är nyttigt för vår ande, kanske inte smakar lika gott, tilltalar lika mycket, om vi vant vår ande vid en viss typ av föda.

Men i processen att helga sig, måste det ju ske en förändring. Och jag tror att våra andliga smaklökar också kan förändras. Efter en vistelse i templet till exempel känner jag inte alls samma önskan att slöse på teve osv. Ju mer vi matar vår ande med det som är gott och heligt, ju mindre kommer den längta efter den föda som inte är lika bra. När vi börjar avstå från det andliga sockret, kommer till slut suget avta, liksom att vår själ kommer hungra efter mer rättfärdighet ju mer vi matar den med det som hör Gud till.

Och som jag läste i the Holy Secret som jag nämnt tidigare: vi kommer inte känna oss hemma i himlen om vi inte levt ett liv i harmoni med det som väntar oss där.

Detta är vad jag funderar på i alla fall. Vilka grejer vill jag skära ner på (dator, teve, även böcker...) och vilka grejer vill jag ha mer av, eftersom det är den sortens föda som min ande behöver.

Mätta er med Kristi ord. För vi är vad vi äter.

"Heliggör er"

Liahona kom igår, äntligen. Jag älskade Uchtdorfs budskap, om de heliga i Kirtland och den fantastiska tid som det var andligt sett. 65 av kapitlen i Läran och förbunden tog emot i Kirtland och templets invigning beskrivs som en "pingsthögtid" när Anden utgjöts i rikligt mått. Men trots de många under som människorna fick se, var det många som hade svårt att hålla fast när de förfärliga förföljelserna tog vid lite senare. Uschdorfs budskap är: håll fast lite längre.

Uchtdorf citerar LoF 88:63. "Närma er mig och jag skall närma mig er, sök mig flitigt och ni skall finna mig." Vilket löfte! Jag såg dessa ord i nytt ljus igår.

Vi hör ofta att Jesus står på andra sidan dörren och väntar, det är vi som måste öppna för honom. Detta är sant, han är där och väntar, även när vi dragit oss undan. Han ger inte upp hoppet om oss. Men vad som sägs i detta skriftställe känns än större: när vi väl bestämmer oss för att göra något åt avståndet som blivit mellan oss och Gud, när vi väl närmar oss honom, då ska han närma sig oss! Effekten måste ju bli dubbel. Det är alltså därför jag ofta känner att förlåtelsen kommer för fort, att hans kärlek brinner i mig alltför snabbt efter det att jag bett honom att ta mig tillbaka efter en tid när jag tycker mig vara för upptagen av annat i livet.

(Här kan man sluta läsa om man vill, nu fördjupas tråden på annat håll, för den intresserade.)

Jag läste The holy secret häromveckan. Den handlar om att helga sig själv, att längta efter det som är heligt. Om vi inte väljer det som är heligt i denna värld, kommer vi nämligen inte kunna bo i Guds närhet. Varför skulle vi vilja leva på en helig plats med Gud i nästa liv om vi inte är särskilt intresserade av att leva rena, heliga liv i detta? menar författaren. Detta går hand i hand med de många uppmaningar som följer på det tidigare citerade skriftstället ur olivbladet, LoF kapitel 88.

Låt mig bara citera några av dessa uppmaningar som jag rannsakade igårkväll. De kändes som gjorda att basera mål på. Inte nyårslöften, utan mål - målsättningar att sträva mot för att låta själen genomgå en fas av förädling och helgelse. Allt ur 88, korta delar eller hela verser.

Närma er mig och jag skall närma mig er, sök mig flitigt och ni skall finna mig... (v63)
Och vad ni ber Fadern om i mitt namn som är lämpligt för er, skall bli er givet. (v.64)
Och om ni har blicken fäst endast på min ära skall hela er kropp vara fylld med ljus och det skall inte finnas något mörker i er... (v. 67)
Heliggör er därför så att ni har endast Gud i sinnet... (v. 68)
... Kasta bort era onyttiga tankar och ert överdrivna skratt långt bort från er. (v 69)
Den som söker mig tidigt skall finna mig och skall inte bli övergiven. (v. 83)
Förbli i den frihet varmed ni har gjorts fria.
Snärj er inte i synd
utan håll era händer rena tills Herren kommer. (v. 86)

Upphör därför med
allt ert lättsinniga tal,
med allt skratt,
med alla era vällustiga begär,
med allt ert högmod
och lättsinne,
och med alla era ogudaktiga gärningar. (v. 121)
Se till att ni älskar varandra.
Upphör att vara giriga.
Lär er att ge till varandra som evangeliet kräver. (v. 123)
Upphör att vara lata.
Upphör att vara orena.
Upphör att finna fel med varandra.
Upphör att sova längre än nödvändigt.
Gå till sängs tidigt så att ni inte blir trötta.
Stig upp tidigt så att era kroppar och era sinnen kan bli styrkta. (v 124)
Och framförallt: Klä i med kärlekens band, som med en mantel som är fullkomlighetens och fridens band. (v 125)
Be alltid tills jag kommer, så att ni inte tröttnar... (V 126).

När vi döptes blev vi rena och frigjorda från våra tidigare misstag. Genom nåden, priset som betalades för oss, blev vi fria och Herren uppmanar oss här att förbli i den frihet varmed vi gjorts fria. Vi ska heliggöra oss själva så att vi endast har Gud i sinnet. Och hur gör vi det? Jo, genom de uppmaningar som följer sedan, från vers 121 och frammåt.

Jag kunde lätt tillägga en personlig tillämpning eller kommentar till var och en av dessa uppmaningar. Kanske finns det fler som behöver hjälp att formulera exakt vad det är som behöver förändras eller förbättras, förädlas. Jag tyckte detta var ett bra ställe att börja.

Guds moder

På juldagen såg jag en italiensk film som heter "Den heliga familjen". Trots att bilden som visades kanske inte var precis som jag tror det var, tyckte jag mycket om den. Huvudpersonen var nog Josef, och offret som han fick göra för att hålla sig borta från sin hemstad och sitt arbete under hela den långa tid som gick innan Herodes hade dött och hotet mot Jesus var borta. I filmen älskade han både Maria och Jesus väldigt mycket, men hade stundtals sina tvivel på om Jesus verkligen var Guds son.

Vid ett tillfälle när det äkta paret pratar enskilt på kvällen, ger Josef sin fru en komplimang. Han säger: Om det är så att Gud har en mor, så skulle hon ha ditt ansikte.

Jag tyckte det var romantiskt och vackert sagt, men det tog någon vecka innan de lite större insikterna kom. Jag tänkte först att Josef är den enda man i världen som kan säga så till sin hustru, eftersom det var Maria som utvaldes, men jag har tänkt om lite grann.

Jesus var absolut inte vilket barn som helst, och Marias uppgift var en av de största någon människa blivit anförtrodd. Men älskar inte vår Fader även mina barn? Har han inte förhoppning om att även de ska bli gudar, medarvingar till Kristus själv? Är inte även det förtroende jag fått obegripligt stort?

Och kan då detsamma sägas om mig, som Josef sa om Maria, i denna fiktiva men tänkvärda replik? Om Gud hade en mor, om Guds älskade barn blev anförtrodda åt en jordisk kvinna, nämligen mig, hade hon då haft mitt ansikte? Hade hon haft mitt tonfall, mitt sätt att fostra i kärlek?

Jag är väldigt tacksam för Maria, för att vår himmelske Fader gett alla mödrar det högsta exemplet att följa.

Rapport

Jag tänkte jag skulle avlägga rapport på hur det gått med temperamentet. Det där med "Grips ni av vrede, så synda inte." Det har gått riktigt bra, faktiskt. Med gravidhormoner i kroppen har jag svårt att låta bli den irriterade rösten helt och hållet, men jag har blivit bra på att stoppa mig själv och tänka om. Jag har inte blivit överstyr arg sen jag bestämde mig. Jag klarar inte av att stanna mig Innan jag blir arg, men jag uppmärksammar genast att oj, nu blev jag arg, och så stannar jag och är tyst tills jag kommit på hur jag ska lösa det hela utan att skälla. Och det har gått. Jag har kommit på andra sätt att nå barnen. Som sagt, irriterad blir jag och säger med inte glad röst att "så där får man inte göra." Men inte mer än så. Jag ser det som ett stort framsteg.

Det verkar som att Guds löften är sanna även denna gång (nu syftar jag på Ether 12:27 som jag skrev om i förra inlägget på ämnet). Ett litet, litet steg på vägen att övervinna svaghet. Prisad vare Herren. =)

Tre råd om familjen

David Bednars tal på senaste konferensen är ett av favoriterna. För er som missat det kommer här lite reklam och en länk som man fiffigt kan klicka på och läsa talet direkt. =)

Han baserar talet på ett råd en biskop får i Läran och Förbunden 93:50 angående sin familj: "flitigare och mer sysselsatta hemma och alltid ber". De tre råd han sedan ger är att vi ska uttrycka kärlek och visa den, bära vårt vittnesbörd och leva det samt vara mer konsekventa.

För alla som lever i familjer är dessa tre råd och allt han säger däremellan av största vikt. Han säger att den som säger att han älskar sin familj, men inte visar det, är en hycklare. Han säger att vi som familjer blir välsignade för att vi är konsekventa i våra försök att följa uppmaningarna angående familjen, trots att den enskilda hemaftonen känns stökig. Om ni missade lördagmorgonens session så läs talet. Om ni såg talet, läs det igen. =)

More Diligent and Concerned at Home - David Bednar, apostel.

Med änglars tunga

Hustrur, hur är det med den otyglade tungan i er mun, med makten att göra gott eller ont genom era ord? Hur är det möjligt att en sådan förtjusande röst som av gudomlig natur är så änglalik, så nära slöjan, så instinktivt mjuk och nedärvt vänlig, även kan vara så skarp, så bitande, så frätande och otyglad? En kvinnas ord kan vara skarpare än någon dolk som nånsin smitts, och de kan driva människor som de älskar bakom en barriär som är tjockare än de kunde föreställa sig möjlig innan ordväxlingen. Systrar, det finns inte rum i er storslagna ande för frätande eller aggressiva uttryck av något slag, inklusive skvaller, förtal eller spydiga kommentarer. Låt det aldrig kunna sägas om vårt hem, vår församling eller vårt grannskap att ”en sådan eld är tungan, en värld av ondska [som brinner] bland våra lemmar”.

...

Jag älskar det som äldste Orson F Whitney en gång sade: ”Evangeliets anda är optimistisk, den litar på Gud och ser livet från den ljusa sidan. En motsatt eller pessimistisk anda bryter ner människan och drar dem bort från Gud, ser livet från den mörka sidan, knorrar, klagar och vill inte lyda.” Vi bör leva efter Frälsarens uppmaning: ”Var vid gott mod.” (Det verkar faktiskt som om vi bryter mot det budet oftare än nästan något annat!) Tala hoppfulla ord. Tala uppmuntrande ord, även om er själva. Försök att inte klaga och jämra er hela tiden. Som någon en gång sade: ”Även under civilisationens guldålder fanns det utan tvivel någon som klagade på att var för gult.”

Jag har ofta tänkt på att Nephi kanske föredrog att bindas med rep och bli slagen med en käpp mot att vara tvungen att lyssna till Laman och Lemuels ständiga knorrande. Han sade säkert åtminstone vid ett tillfälle: ”Slå mig igen. Jag kan fortfarande höra er.” Ja, livet har sina problem och ja, det finns negativa saker vi måste gå igenom, men var snälla och anamma en av äldste Hollands levnadsregler — ingen motgång är så hemsk att den inte blir värre om man klagar.

Jeffrey R. Holland

Vrede

Det är ingen hemlighet att jag är en person med temperament. Jag blir lätt glad, lätt arg. Jag tänder till och sen lägger det sig ganska fort. Det är heller ingen hemlighet att jag anser vissa sidor av mitt temperament som en av mina största svagheter. Åren är många när jag kämpat för att dämpa det, utan större framgång. Ibland har jag gått för långt över gränsen i hur arg jag blivit (på framförallt barnen) och detta har lett till en mer framgånsrik omvändelseprocess än andra, mer loja försök. Men jag trillar alltid dit igen.

Nu tänkte jag en gång för alla ändra på detta. =) Jag kände under generalkonferensen som var för några veckor sedan att det var dags för en ordentlig förändring, som man ju känner varje generalkonferens. Sen i förra veckan fick jag ett utbrott på min dotter som var så långt utanför gränsen för vad som kan tyckas acceptabelt att jag nu verkligen, verkligen vill ta reda på om Herren menar allvar i Ether 12:27. Kan han vända våra svagheter till styrkor? Jag ber och ber att han ska hjälpa mig överkomma min svaghet, men kanske räcker inte bönen. Min kompis föreslog anger manegmentböcker. Jag bestämde mig för att börja med skrifterna.

Så här följer en lista på skriftställen om vrede. Kanske finns det någon mer därute som har temperament, kanske finns det någon som inte alltid lyckas tygla sin tunga. I vilket fall ville jag formulera det hela för mig själv.

Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. (Matt 12:36)
En människa ska vara snar att höra, sen att tala och sen till vrede. Ty en mans vrede åstadkommer inte det som är rätt inför Gud. (Jakobs brev 1:19-20)
Där orden är många uteblir inte synd, vis är den som styr sina läppar. (Ord. 10:19)

Och sist det skrifställe som fastnade bäst av allihop:
Grips ni av vrede, så synda inte. (Efes. 4:26)

Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att den blir till glädje för dem som hör på. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag. Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var istället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er. (Efes. 4:29-32)

Grips ni av vrede så synda inte. Det måste ju betyda att det inte är en synd att gripas av vrede, utan synden vilar i hur vi hanterar vreden. Anger manegement. Förmågan att säga stopp, backa och tänka efter innan vi talar i vrede. Att den som talar och handlar i vrede förlorar den helige Andens sällskap är heller ingen hemlighet, men ack en så bra påminnelse. Det gäller alltså att lyckas lyssna till Anden i den stunden när vi står inför valet agera på vår vrede eller låta den rinna av och istället fyllas av barmhärtighet gentemot den som vi först blir arga på. Vi vill ju trots allt mötas av barmhärtighet av Gud, och ska vi få det, måste vi vara barmhärtiga, inte arga, på dem som gör fel mot (eller bara upprör) oss.

Nu återstår att läsa Hollands "Med änglars tunga." Och så ja, att genomföra själva förändringen.

Fråga mig gärna om en vecka hur det gått. =)

Hurra!

Konferensnumret av Liahona kom idag!! Som vi har väntat. Det första jag gjorde var att kolla igenom ämnena, det är något jag tycker är roligt. Jag vill se vilka ämnen som återkommer oftast för att få en uppfattning om vad som var mest betonat den här gången. Till min stora förvåning (och lätt besvikelse) fanns orden moderskap, föräldraskap eller barn inte med. Och jag som har en sådan trotsig son. Jaja. Jag får hitta svaren någonannstans helt enkelt. Familj fanns åtminstone med och vi ska inte tala om tempel. Den hade näst mest sidhänvisningar. Årets vinnare var Tro, igen. =) På delad andra plats tempel och tjänande, på tredje plats Jesus Kristus. Tro, tempel, tjänande, Jesus Kristus. Okej, men då har vi koll.

Det andra jag gjorde var att läsa Uchtdorfs tal från prästadömssessionen som min man sa var så bra. Det var det. Jag ska helt klart anamma Nehemjas ord: Vi håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Så om jag inte svarar i telefon eller på msn, om jag verkar upptagen, så är det för att jag är upptagen emd ett stort arbete och inte kan komma. =)

Jag är också glad att jag nu fått den officella översättningen på Monsons redan legendariska uttalande (citerat här bredvid). Jag ögnade mina favorittal och log mot dem, som när man återser gamla vänner. Den här tidningen kommer läsas frammöver.

Vilka tal läste ni först?

Citat ur Julie Becks tal

Mothers who know are leaders. In equal partnership with their husbands, they lead a great and eternal organization. These mothers plan for the future of their organization. They plan for missions, temple marriages, and education. They plan for prayer, scripture study, and family home evening. Mothers who know build children into future leaders and are the primary examples of what leaders look like. They do not abandon their plan by succumbing to social pressure and worldly models of parenting. These wise mothers who know are selective about their own activities and involvement to conserve their limited strength in order to maximize their influence where it matters most.
ur Mothers who Know

Hon formulerar det så bra. Vi har begränsad kraft, och den måste läggas på det som faktiskt är viktigast. Men eftersom egentid behövs för att orka blir det att vi går en balansgång och den balansgången är minst sagt klurig. Kanske för att mina krafter är mer begränsade nuförtiden än de var förr, men ändå är det svårt. Vad ska försakas och vad inte? Hur mycket får drömmar kosta och hur välartade blir barnen mina tillkortakommanden till trots?

Dagens CS Lewis

"I sometimes wonder whether all pleasures are not substitutes for joy."
- CS Lewis

Lektion i tolerans?

Barnen och jag sitter vid köksbordet och äter frukost. Från ingenstans, helt oplanerat, säger jag: Får jag fråga en sak? Har alla människor två ögon? JA! ropar barnen och leken fortsätter. Har alla människor bruna ögon? Nej, det finns faktiskt de som har blå och så. Har alla människor brunt hår? Har alla människor rosa tunga? En del frågor var tokiga (Mamma, alla människor har en näsa!) och andra lite intressantare. Pratar alla människor svenska? Barnen fick räkna upp alla språk de kunde (svenska, engelska, franska och thai) och jag berättade hur många språk det finns. Tror alla människor på Gud? Nej, det vet min dotter att de inte gör. Tror alla människor som tror på Gud, på samma Gud?

Denna fråga svarade barnen fel på. De visste inte att det fanns andra religioner. Vi pratade länge om att vi tror på Guden som heter vår himelske Fader men andra tror på en gud som heter Allah, Shiva och Buddha. Sen finns det de som tror på vår himmelske Fader och Jesus men som inte tror att Joseph Smith var profet. Barnen var helt med: alla människor är olika, men ändå precis samma. Vi tycker om alla människor.

Det där med att fråga om alla människor har samma hudfärg hoppade jag helt över. Jag tyckte inte det behövdes, barnen var med på noterna ändå. Men när jag hade rundat av diskussionen om religioner sa min dotter: Alla människor är inte samma i ansiktet. En del är bruna och så. Då frågade jag vilka vi kände som var bruna. Barnen räknade intressant upp barn på dagis av många olika folkgrupper och sist av allt Audrey förstås, deras fröken (en snygg kille från Afrika). Sen kom vi in på vad de brukar göra med Audrey och barnen började sjunga afrikanska sånger och dansa och lära mig hur de brukar göra. De var toksöta.

Jag var lite fascinerad. Mina barn har inga som helst fördomar mot människor som inte ser ut som de gör. Jag kände mig så tacksam för det. Jag vet inte var det beror på, men något gott finns det kanske med att bo så här i betongen i en förort där det bor människor från hela världen.

Det här med religioner kändes jättebra att ta upp eftersom min dotter pratar så mycket om kyrkan på dagis. Hon vet att de flesta andra inte tror på Gud, men nu vet hon att en del tror på andra gudar och det kanske var på tiden. Sen att hon inte kunde sluta skratta åt att det finns de som tror på en gud som har åtta armar är okej. Hon är bara fem. =)

Ett efterlängtat dop

Igår döptes min mammas kära väninna som hon känt sen över 30 år. Vi bodde grannar från det att min storebror var bebis tills jag var ett par år gammal. Mamma och hon har hängt ihop i vått och torrt och efter många turer och många hinder, så beslutade hon nu att döpas och igår ägde dopet rum.

Det var overkligt och fantanstiskt. Anden var så stark att vi kunde ta på den, kändes det som. Och min mors väninna strålade som en brud. Först bar hon mammas tempelklänning och sedan efter dopet hade hon på sig en tjusig dräkt. Hon var överlycklig och det var vi med!

Jag är tacksam för min mors exempel, som varit hennes vän under alla år, bjudit med henne på Hjälpföreningen och sådant ibland, men aldrig prackat på henne evangeliet. Bara lyssnat och funnits där.

Tänkte bara dela med er den dikt som jag skrev till henne.

Aldrig mer ensam
klädd i vit, ren skrud
träder du ner i dopet
och ingår förbund med Gud

Aldrig mer ensam
när du valt att följa
Honom som är vägen och livet
och som sorg och synd kan bortskölja

Alltid sällskap av Hans Ande
att trösta och leda dig till gott
hjälpa och undervisa dig
att leva efter den tro du fått

Att döpas är bara början
det är det bästa beslutet
att gå den väg som Han oss visat
genom förbundet som nu är slutet

Längs den nya vägen
går ingen ensam mer
utan hand i hand med Herren
utmed stigen där mirakel sker.

Lärdom ur Narnia

Min man och jag såg filmen Prins Caspian igårkväll som vi inte sett tidigare. Trots att jag läst CS Lewis teologiska böcker så har jag inte läst Narnia-böckerna, bara Häxan och Lejonet. Igår var därför premiär - jag visste inte vad som skulle hända.

Jag älskar boken Häxan och Lejonet och filmatiseringen är bra. Häxan och Lejonet handlar om försoningen, om Kristi offer och och den jublande känsla av glädje som den skänker oss. Förlåtelsens under liksom uppståndelsens gåva beskrivs så fantastiskt väl för barn i denna allegori.

På filmen Prins Capsian hade jag inga sådana förväntningar, att det skulle finnas kristna anspelningar på samma sätt. Men det gjorde det, till min stora förtjusning.

Medan Häxan och Lejonet handlar om omvändelsens princip och möjlighet, om valet att välja Kristus som sin Frälsare, så handlar Prins Caspian (iaf filmen, kan inte svara för nåt mer) om livet som följer när man väl valt. Eftersom det var längesen jag valde sida, så tilltalade berättelsen mig. Ett av syskonen, Peter, förstår inte varför ett annat har så lätt att tro, ifrågasätter varför hon fått "se" och "veta" medan han själv måste leva på "hennes vittnessbörd". I detta att han också vill se och ha bevis, kommer frestelsen att vända sig till den andra sidan (Häxan, Satan) för hjälp. Samtidigt går Peter igenom en personlig kris där det finns stolthet och frustration inblandat. Jag var fascinerad. Det är nämligen så svårt att hålla ut till änden. Jag förstod honom.

Det är som Alma säger: Om ni känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så frågar jag er, har ni denna känsla nu? En gång fick dessa barn vara med om att Aslan räddade dem, men nu långt senare, tvivlar de på att han kan rädda dem igen, ifrågasätter att han kommer att komma, tar åt sig äran för gågna segrar själva. Igenkänningsfaktorn var stor.

Flickan som har "sett" och har lätt att tro är Lucy såklart, men hon vågar inte riktigt tro när de andra tvivlar så hårt. När hon väl möter Aslan frågar han varför det skulle betyda något för henne vad de andra trodde, när hon själv hade sett. Lucy frågar vad som hade hänt om hon inte blivit osäker på grund av de andras tvivel, vad som hänt om hon kommit tidigare. Så vanliga frågor.

Jag tyckte filmen var bra framförallt eftersom den gestaltade kristendom och den vanligaste problematiken för en kristen lärjunge som försöker "hålla ut intill änden". Kampen mellan gott och ont tar nämligen inte slut (tyvärr!) bara för att man en gång valt sida.

Sen är ju han som spelar Peter dessutom snygg, trots att han är så liten. =)

Hemmet är som himlen, del3

Hämtat från LoF 109, invigningsbönen av Kirtland tempel.

Templet är en plats där:
- Människosonen kan uppenbara sig för sitt folk
- alla inträden och hälsningar kan se i Herrens namn
- Hans heliga närvaro ständigt kan vara
- alla människor som träder över tröskeln kan känna Herrens kraft och känna sig tvugna att erkänna att han har helgat det och att det är hans hus
- alla som tilber Gud kan bli undervisade om visdomsord ur de bästa böcker
- dina tjänare skall kunna gå ut från detta hus beväpnade med din kraft och att ditt namn må vara över dem och din härlighet runtomkring dem och att dina änglar får befallning om dem
- tjänarna kan i sanning bära mycket stora och härliga budskap från denna plats

Och listan kan bli lång.

Templet är ett hus för:
- bön
- fasta
- tro
- lärdom
- härlighet
- ordning

Jag vill inte dra denna liknelse för långt, oroa er inte. Men jag tänker att templet trots allt är Guds hus, vår himmelske Faders boning (den vi känner till, den i himlen vet vi inte lika mycket om) och han är vår förebild. Vi vill sätta våra liv efter hans mönster. Vi ingår inte heliga förbund i våra hem, men våra hem kan ändå vara invigda åt Herren. Våra hem kan ha många, många av dessa attribut som Joseph Smith här tillskriver templet.

Hemmet kan absolut vara ett hus för bön, fasta, tro, lärdom, härlighet och ordning. Det kan vara ett hus där Kristus uppenbarar sig i det lilla: genom svar på böner, genom skrifterna, genom tjänande. När vi kommer hem och talar med varandra hemma gör vi det i respekt. Hans Andes närvaro kan vara där alltid. Människor som besöker våra hem kan känna att där finns en särskild stämning. När vi tillber Gud i våra hem kan vi bli undervisade och lära oss tillsammans.

Och visst är det så att våra barn kan vara beskyddade när de lämnar hemmet för skolan (eller mission!) genom familjebönens kraft. Som vi läser i 2 Nephi: Över varje Sions boning skall vara ett värn.

Nu har jag startat tankeprocessen. Nu kan man läsa vidare lite varstans tror jag och lära sig mer, se fler paralleller. Men det svåra är att praktisera det hela, tycker jag. Självklart gör vi mycket rätt, men en del vanor är svåra att förändra. Ändå trorjag att det är bara genom att praktisera, genom erfarenhet, som vi helt kan förstå kraften som finns i ett hem där Anden trivs.

Hemmet är som himlen, del2

Vad jag kom på att jag ville studera för att lära mig mer om mitt hem som en helig plats, var templet. Jag har helt enkelt läst om templet i skrifterna och funderat på hur jag kan applicera det som står på mitt hem.

En av de händelser som kom till mig, är när Kristus rensar templet ett par dagar före sin död.

"De kom till Jerusalem, och Jesus gick in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde och köpte. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han tillät inte att man bar på något över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: Är det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Mark 11:15-17)

"Sedan gick Jesus in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. Han sade till dem: Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Lukas 19:45-46)

Är våra hem ett bönens hus? Eller är de ibland ett rövarnäste? Jag menar inte att vi säljer och köper eller växlar pengar. Men gör vi sådant hemma som gör att Guds Ande inte kan trivas där, och att det därför behöver "rensas"?

Visst behöver vi rensa ut och städa våra hem för att både vi och Anden ska trivas där, hålla snyggt och ordning, men hur ofta rensar vi ut hemma andligt? Omvärderar vilka teveprogram vi ser på, på vad sätt vi talar, hur vi fördelar vår tid? Om Kristus besöke oss, skulle han tycka att vårt hem behövde rensas? Håller vi det heligt, som är heligt?

Här kan jag citera John Bytheway, orkar ni det? Det blir lite långt kanske. Jag kör i vind. =)

"Imagine pulling a TV or VCR into the chapel and showing a tape of the sitcom Friends. Imagine how we would grimace at the sexual innuendos. Imagine how we would wince at the Lord's name being taken in vain. We would consider it terribly inappropriate to watch a show like that in the chapel. But the definition we just read from the Bible Dictionary states the the home is a more sacred place than the stake centre (...). In fact, the only place that can compare to the sacredness of the home is the temple. I don't even want to think about viewing a sitcome like Friends in the temple. The idea alone makes my skin crawl." (When times are tough, s. 68-69)

Jag säger inte att vi måste sluta se på Vänner. Jag säger bara att jag tror att jag behöver göra en vårstädning av mitt hem, både andligt och timligt, så att säga. Jag tror det finns mer att lära av Jesu exempel än vi först trodde. Templet rensades - våra hem kan behöva samma behandling för att komma på rätt kurs igen. Ett bönens hus innebär inte bara ett hus där man ber, som jag ser det, utan även ett hus där böner kan besvaras. Och hur ska Gud kunna svara på våra böner om vi är på en plats där vi inte kan vara mottagliga?

Ps. Vill bara säga att man får skratta hemma, massor. Så ingen tror att allt det här handlar om att vara allvarlig jämt. =)

Hemmet är som himlen, del1

Elder Stevenson höll ett tal som heter "Sacred homes, Sacred temples," på aprilkonferensen där han pratade om det som står i kyrkans Bible Dictionary, att "bara hemmet är likvärdigt templet i helighet." För att skingra alla tvivel ni har om att det kan vara så, låt mig belysa några saker. Först sen kan vi gå vidare.

Det är hemma som vi utvecklas. Visst är det i templet och i kyrkan som vi ingår förbund, får kunskap och "växer upp i Herren," men det är hemma som dessa principer praktiseras. Dessutom är det hemma, med familjen - syskon, föräldrar, make - som vi stöts och blöts, lär oss att älska, lär oss osjälviskhet, lär oss se andra, förfina oss och slipa bort alla ojämna kanter. Hemmet är livets skola och livet är Herrens prövotid. Det är i hemmet den sanna undervisningen sker, det vi lär oss i kyrkan ska vara en hjälp till den undervisning som redan sker i hemmet.

Inte övertygad än?

Hemmet är där jag har flest andliga upplevelse. Självklart känner jag Anden i templet och lär mig allt möjligt där, visst får jag maningar på kyrkans möten och under stavs- och generalkonferenser. Men det är fortfarande hemma som de flesta andliga erfarenheter äger rum.

När jag står på knä i innerlig, tårfylld bön är jag hemma. När jag läser skrifterna och får undervisning är jag hemma. Det är hemma som min man utövar prästadömet genom att välsigna sjuka barn, ge mig vägledning eller tröst. Det är hemma, när jag är stilla och tyst som jag hör Herren tala till mig. Det är hemma som mina barn säger saker som får mig att inse hur Gud ser på mig, hur han är min Far precis som jag är mor åt mina små. Det är hemma, sena kvällar när barnen sover, som jag och min man kan komma att tala om Gud och bygga upp varandra i förtroliga samtal.

Hemmet kan vara lika heligt som templet. Imorgon ska jag skriva om hur vi gör det. Inte för att jag vet svaret, utan för att jag studerar det och försöker lära mig.

För tänk om hemmet faktiskt var en helig plats på så vis att vi automatiskt förändrade vårt tal och språk när vi kom dit, för att där finns en påtaglig stämning av den Helige Anden. Hur många andliga erfarenheter skulle vi få då, och hur skulle det påverka våra barn?

Två bra tal

Vill bara tipsa om mina två favorittal på ämnet moderskap. Ni som är med i Boråsbokklubben (som numera håller till i Kungsbacka och har bytt namn från Hönsgården till Substitutet) kan sprida ordet om ni tycker de passar på ämnet.

Jag vet att många av oss minns talen väl, men de är värda att läsas om.

Julie B Beck - Mothers Who Know (2007)

M Russel Ballard - Daughters of God (2008)

Jag har ju till och med samma namn på min blog som Julie har på sitt tal, kom jag på... =)

Förklaring

Jag läste Jakob kapitel 2-3 imorse. I början av kapitel 2 (läs gärna vers 1-9) fann jag förklaringen på varför det finns prästadömsmöten på stavsnivå och global nivå, möten när någon satt att leda oss talar till bara män.

Jag vart lite fnissig.

Dagens CS Lewis

CS Lewis sa:

Christianity, if false, is of no importance, and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.

Så ofta vi ser detta i religioner idag, och framförallt inom kristendomen som i väst har förvanskats ganska rejält på sina håll.